Jazzhands

Jag går

dagensfilmDet händer inte ofta men då och då reser jag på mig och går ut ur biosalongen. Enligt familjesägnen avslutades mitt allra första biobesök med att jag lämnade lokalen. Någonstans i filmen får en staty liv och rör på sig. Då ska mitt fyraåriga jag, sägs det, ha ålat sig ned från sätet i biosalongen helt tyst och sprungit rakt ut i foajén.
I efterhand beundrar jag min egen diskretion. Inget tjut, inget liv. Bara en hastig sorti.

Nå. Sedan dess har jag mest stängt av påbörjade hyrfilmer, inte så mycket lämnat en salong. Är man där i proffstyckarsyfte, alltså med något utlovat arvode i sikte och en recension i uppgift så kan man ju inte sticka hur mycket man än vill naturligtvis. Men är man där för sitt höga nöjes skull och man inser att en livstid inte är så särskilt lång ändå när allt kommer omkring, att man börjar väl förlora synen vid sådär sjuttiofem års ålder och det är ju inte så långt kvar tills dess så man borde kanske vara lite restriktiv eller i alla fall noggrann med vad man lägger sin tid på och vad man använder sin synförmåga till, så kommer ett ögonblick då man ställer sig frågan “Måste jag vara här?”. Ibland blir svaret nej. Som under Sista tangon i Paris och Mr. Nobody. Ibland är det liksom barmhärtigare att bara gå och låta djuret dö.
En del filmfestivalfilmer har man ju lämnat men det är inte ett allvarligt brott. Filmfestivalens själva natur är upptäckarens. Prova. Chansa. Upptäck. Gå vidare. Blockbusterfilmer inte lika ofta men jag gick från Wolverine The Immortal. Till min egen förvåning.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen