Den gången

Morrissey ljöd i mitt huvud. You have killed me, you have killed me. Om och om igen.

Efter min död vallades jag runt som ett får av vännerna i vad som kändes som flera dagar. Här, ät det här. Här, du måste dricka det här nu.
De vet att jag dör lätt.

Suddiga dagar gled in till kvällar som dränktes i sömntabletter och blev till drömlösa nätter. Är jag död? Hur kan jag inte vara det? Besvikelsen när jag vaknade, oftast alldeles för tidigt.
Morgonen, alltid den värsta tiden på dygnet. Ännu en dag. Ännu ett dygn att genomleva. Men hur? Halvtimme för halvtimme är enda sättet.

I entered nothing and nothing entered me
‘Til you came with the key
And you did your best but
As I live and breathe
You have killed me

Det var sången som ljöd i mitt huvud den gången. Jag har blivit dödad ett par gånger sedan dess. Med både snabba hugg och långsamma snitt. Men…

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you.