Jazzhands

Tramps like us

borntorunMin terapeut gav mig en plats i Midnattsloppet igår. Sa att jag måste springa. Jag gillar ju att springa. Han sa att jag måste känna att jag kan. Jag måste ju känna att jag kan. Att jag klarar saker.

Det gjorde jag också. Inte på någon rekordtid direkt (han slog mig med två minuter) men jag har å andra sidan inte sprungit en mil den här sidan sommaren, jag springer aldrig ute och det var en del riktigt plågsamma backar att besegra.

Jag vet att mamma stod någonstans men det var ju omöjligt att se henne. Min vän M sa att han skulle vänta på mig vid målet. Jag blev så rörd. Älskade vän. Tänker på mig, väntar på mig. Hejar på mig. Kommer till mig.

När jag kom i mål kände jag mig plötsligt så förvirrad. Av kylan som kom över min varma, ostadiga kropp. Alla dessa människor. Och ingen av dem betyder något för mig. Av illamåendet jag kände men inte för att jag tagit ut mig utan för att jag var törstig, trött och så förvirrad. Vad är det meningen att jag ska känna nu?

Telefonen fungerade inte. Mottagningen helt borta. Jag var inte sugen på bananen jag plötsligt fick i handen. Jag tänkte att visst, jag kan springa en mil. Bara inte i backar, de går jag i. Men det är ju inte bara därför jag springer. Jag vet att jag kan springa en mil. Jag fattar nu att man springer ett lopp snarare för att någon ska möta en där vid målet.

När M dök upp och vinkade sin otroligt karaktäristiska, lite tillbakahållna vinkning kramade jag honom väldigt hårt och väldigt länge.

Etiketter None

  • victoria, 8:08 pm August 19, 2013:

    Hm. Jag vet inte jag. Jag har inte haft ngn som mött mig nånstans, vid ngt mål, på åtta år nu, tror jag att det är. Har faktiskt tappat räkningen. Det är ju kanske inte ett dugg upplyftande eller tröstande. Jag vet med bestämdhet att jag inte ville bli en sån som jag är nu, någon som inte saknar att det inte står ngn där… o det tog nog rätt lång tid innan jag blev sån och ibland tänker jag att det vore ju hemskt om jag aldrig någonsin mer kommer sakna med sen tänker jag att jag, trots att jag är 42, antagligen har halva livet kvar o att det ger sig nog. O så tänker jag att jomenvisst har jag såna som väntar, ett nästan vuxet barn som har fullt med sitt och så en, två, tre vänner kanske o att det är kanske därför det ändå är okey. För om ingen alls fanns, om man blev en sån som dog o katten åt upp en o ingen saknade en, då vore det hemsk men så är det inte. O även om vi inte känner varann o vi är långt ifrån varann så, ja, jag tänker på dig o att det kommer bli bra ändå.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen