“Forget it Jake, it’s Chinatown…”

Det regnar över LA idag. Det passar mig faktiskt rätt så bra. Å ena sidan har solen den där inbyggda känslan av att man “borde gå ut” och “göra något”. Ett skandinaviskt symptom. Och visst har det en viss effekt också, varmt solljus mot ansiktet öppnar upp för lite mindfulness-tänkande om att man är här och nu, jag är LA, staden som jag ser som min, och jag känner doften av nybakade mandelcroissanter från Bouchon Bakery och jag lever.
Men jag gråter, jag har ett stort hål i mitt hjärta som alltid finns där, ibland växer det och ibland krymper det. Att jag brottats med depressioner i flera omgångar borde inte komma som en överraskning för vana Jazzhandsläsare. Eller Inte helt hundra-läsare för den delen även om just den biten är rätt så nedtonad och gravt underdriven i boken. Jag bär helt enkelt på en kronisk sjukdom och ibland gör den att jag vill dö. Även om det är sol ute och även om jag är i LA och även om jag kunde, om jag hade aptit, äta en gudomlig mandelcroissant. Jag har ett chip i hjärnan som hela tiden låter mig veta att döden är närvarande, och meddelar att valet är mitt.
Regnet ger mig mer tillåtelse att vara. Att försöka, verkligen försöka, sätta mig på ett café, beställa te med vad som försöker vara ett amerikanskt leende, och gå in i texten, någonting, vad som helst som är utom mig och inte inom mig. Det finns mycket jag skulle kunna mindfullnessa om och vara glad och tacksam över. Att jag inte, som farbrorn jag såg igår, har en sjukdom som gör att jag måste andas genom en syrgastub. Att jag har ett bokkontrakt. Att jag har en fin lägenhet. Att jag har ett jobb som tillåter mig att vara i LA. Jag vet, jag vet. Jag borde känna glädje över detta. Hade det varit någon annan hade jag ruskat om denne och sagt DU har så mycket att LEVA FÖR. Men jag hade också vetat att det inte spelat någon som helst roll. Ångest bryr sig inte om omständigheter. Ångest bara är. Precis som vädret. Precis som regnet som faller över LA idag när jag sitter på det venezuelanska caféet och försöker att andas. Det kommer och går som den vill och det är fruktansvärt att aldrig någonsin kunna vara beredd.