Den jag var menad att vara

“I never dreamt that I would get to be/the creature I was always meant to be…”

“Undrar vad det är för varelse han var menad att vara”, säger A.
Han lagar middag åt mig och vi lyssnar på Pet Shop Boys. Det gör vi ofta. Både middag och lyssnar på Pet Shop Boys. A har blivit som min egen au-pair som ser till att jag får mat och kommer ut lite ibland. Sedan har vi båda varit så uttråkade under mellandagarna när allt varit stängt att vi bjudit över varandra på middag av ren överlevnadsinstinkt.
I As fönster står ett inramat blyertsporträtt av Neil Tennant som jag gjort för länge sedan.
“Han menar kanske att man får vara sig själv”, säger jag lite sådär förstrött.
För vad betyder det? Att “vara sig själv”?
Kanske syftar han på sin sexualitet, kanske syftar han på möjligheten att kreera och skapa och vara artist och allt det där. Kanske syftar han på frihet, emotionell mognad. Tankarna spinner vidare.
Jag börjar såklart tänka på om jag själv är den varelse jag var menad att vara och tror svaret är nja. Å ena sidan gör jag allt jag drömt om. Jag sover till nio, jobbar med att skriva artiklar, böcker och se på film. Jag har någon slags förmån att få uttrycka mig. Det var nog menat att varelsen jag skulle göra det. I alla fall har ingenting annat känts äkta för mig.
Men å andra sidan har jag alldeles för svårt att andas för att helt ha hittat hem. Tänker mig att om man är tillfreds, och verkligen den man var ämnad att vara, så andas man lugnt och fritt utan att ens tänka på saken.
Det är mitt mål. Då har jag hittat hem.
Den dagen kommer.

“But I thought in spite of dreams/You’d be sitting somewhere here with me…”