Isstormen på söder

Vi pulsade fram i snön som två upptäcktsresande på Antarktis. Hårt snörade kängor, våra tjockaste jackor och luvan tätt utdragen. Sa man någonting, även om vi var sparsamma med meddelandena, så fick man skrika och vända hela huvudet mot den andre som en levande megafon, inramad av luvan.
Ändå var vi bara några kvarter hemifrån.
“Jag står inte ut”, sa jag till A i telefon.
“Vi tar en promenad”, sa A.
Jag stod vid fönstret, såg de vita virvlarna gå fullständigt bananas i skenet av gatulamporna. Såg snötäcket över gata, bilar, fönsterbleck. Såg termometern som visade minus 8.
“Ja, det gör vi”, sa jag, tog på mig en tjock jacka och pulsade över till A. En känsla från förr sköljde över mig. En känsla från när jag var liten, dagbarn, och ute själv med en pulka. Tog mig upp på vad som kändes som den högsta backen i Hagsätra, fick snövind ni munnen, ner i halsen och vad som kändes som lungorna. Jag tänkte “tänk om jag dör här, de kommer inte hitta mig”, vilket är en naiv och ironisk tanke eftersom backen låg precis intill tunnelbanespåret. Plus att dödsrisken nog i verkligheten var minimal. I alla fall liten.
Jag plingade på hos A som öppnade i full vintermundering. Vi gick mot Helgalunden och Allhelgonakyrkan. “Kanske har de konserter här”, frågade A. Vi gick upp till kyrkan som stod vackert öde mot alla snöflingor som dunkade mot byggnaden och ville in. Vi läste på lappar, jag lärde A vad ordet “ekumenisk” betyder men när vi kom hem sedan såg vi att jag hade haft fel. Jag trodde det betydde “allmänreligiös” men det betyder “allmänkristen” snarare.
Låren började först klia, sedan kittla och sedan bränna. Inga långkalsonger.
Vi pulsade vidare, trotsade och kämpade. Tänkte på varm choklad, varma filtar och varma bad. Sa knappt någonting.
När jag kom hem upptäckte jag att jag visst stått ut. Klarat det. Ännu en dag, ännu en kväll. Och idag när jag vaknar och tittar ut ur fönstret har ovädret lagt sig och det är dags att ta morgonmedicin.