Höjdarlunchen

Lunch med Matt som är producent för en massa tv-serier. Höjdarlunch då han bjöd på bara tillräckligt mycket skvaller för att inte kunna beskyllas för något men ändå nog med ögonbrynshöjare för att göra lunchen extremintressant.
Vi känner varandra sedan länge, faktum är att Matt är den jag känt längst i LA och det är genom honom jag lärt känna R.
Vi lunchade på Le Pain Quotidien där man alltid, oavsett tid på dygnet, hör någon businessdeal pågå och där man alltid ser minst en person med ett manus framför sig. En bra dag i Beverly Hills med andra ord.
Och i morgon bär det av till Palm Springs.

Pizzabråket på bussen

Såg världens märkligaste bråk på bussen. Det började så här:

Kvinna ett: “Busschauffören! Öppna bakdörrarna!”
Kvinna två: “Busstationen är längre fram”.
Ett: “Jag vet var busstationen är, hörredu”.
Två: “Jag försökte bara vara lite trevlig”
Ett: “Whatever”.
Två: “Ursäkta? Säg inte whatever till mig”.
Ett: “WHATEVAAAAA”

Här kan man ju snabbt konstatera att kvinnan som ville stiga av var sugen på bråk alternativ bara var en allmänt otrevlig person. Men det ursäktar inte vad som sedan hände, att kvinnan som satt ned med en pizzakartong i famnen reste sig upp och dunkade den i huvudet på den andre så att pizzabitarna flög. Sedan vevade de båda med armarna och började bråka på riktigt medan pizzakvinnans kille höll henne och midjan och försökte stoppa det hela.

Det var en märklig syn. Jag hann tänka att jag borde ingripa men det gick för snabbt för det. Plus att det var lite chockartat det hela, i synnerhet när pizzabitar plötsligt började flyga i bussen.

Berättar detta för R som reagerar så här:
“Så hon var alltså villig att offra en pizza för att någon var otrevlig på bussen? Beats me”.

Blockeringar. Massor av dem.

Har helt tappat förmågan att skriva. Får ingenting gjort, allt blir dåligt. Läser igenom det jag skrivit och undrar varför någon i hela världen ska bry sig. Det är uselt. Och det skriver jag inte bara för att få sympatier. Jag skriver det i halv förvåning och halv förtvivlan. Jag har helt stagnerat och varje dag driver jag längre och längre bort från den vision jag ändå hade när jag började skriva på boken.
Jag har tappat det.
Till och med bloggen har tappat det.
Och jag är så trött, sover tio timmar varje natt. Vaknar trött och slö. Knallar runt. Känner hur benen är tunga. Går hem, lägger mig på soffan och känner mig trött och slö. Väntar på att klockan ska slå kväll så att jag kan lägga mig. När jag tar min kvällsmedicin och mina sömntabletter är den lugnaste stunden på dygnet. Jag hatar att vakna, känna att det kommer en helt ny dag att fylla. Med att knalla runt, känna hur benen är tunga, känner hur huvudet är slött.
Är det medicinen som gör mig trött?
Jag tror det.
A tror att det är “sjukdomen” i sig som gör mig trött. Något annat kallar vi den inte, bara “sjukdomen”.
Men jag kan inte skylla på den. Det är jag själv som tappat förmågan att skriva, den är borta. Jag hade den en gång i tiden men just nu stirrar jag bara på skärmen och förfasas.

You’re my Rushmore

Tog en utflyktsdag igår igen och hängde i Hollywood. Gick på en Wes Anderson-utställning där ett trettiotal konstfolk fått tolka honom och hans filmer. Ett förvånansvärt bra resultat. Som den här oljemålningen av Suzy från Moonrise Kingdom. Var nära på att slå till för 475 dollar.

Eller den här sköna samlingen Tenenbaumare. Säg hej till Chaz, Ari och Uzi!

Gillade också det här enkla collaget av böcker som finns i Tenenbaum-bokhyllan. Hade också fungerat bra på en vägg hemma hos mig. Sa jag att det gick runt en livs levande Eli Cash på utställningen också? Jajamen, en besökare som tagit tillfället på största, möjliga allvar. Och det tackar i alla fall jag för.

Jag var också sugen att slå till på denna för endast femtio dollar. En broderad Royal Tenenbaum-zebra!

Den här vore också fantastisk att ha på väggen. Om än lite creepy.

Men det finaste hade ändå varit att få denna kärleksförklaring i någon form:

Alltid redo!

Alltså det är så mycket Kamomilla stad över mitt kvarter. Och kanske extra mycket idag då flickscouterna slagit läger bredvid mitt stammisfik och säljer “girl scout cookies” iförda uniform. Inklusive en liten hatt som ser ut som toppen på ett ekollon.
Nyss gick en hund förbi med scarf om halsen. Har aldrig känt mig så mycket Wes Anderson-film som nu.

Thunder in our hearts

Gårdagen avslutades med en liten jordbävning. 3,2 på Richterskalan. Liten med andra ord.
Och precis som förra gången kändes det inte alls som man kan vänta sig. Som att sitta i en massastol för en sekund eller uppleva byggnadsarbete. Snarare än att jorden öppnar sig och pustar ut.
Någon sekund bara sen var det hela över.

Äventyr i West

Min redaktör blir nog inte glad att veta att jag dissade boken ännu en dag och åkte österut till West Los Angeles istället och knallade runt där. Planlöst, kravlöst.
Det är inte så att jag saknar inspiration, snarare har jag för mycket av den varan och vill att mina karaktärer ska få uppleva massor med saker. Men någon måtta får det vara och just nu har de trasslat in sig rejält i en massa knas.
Och för övrigt är flera av dem döpta efter folk jag känner. Som inte vet om det. Än.

En dag med vind i håret

Tog bussen till Brentwood igen och jobbade först från Coral Tree Café (Morroccan Mint Latte!) och sedan från mitt andra favoritställe Tavern (där man får välja mellan “crispy” eller “chevy” choclate chip cookie!).
Sedan tänkte jag men herregud, jag är ju i Los Angeles och jag älskar ju att vara här så jag tog bussen ned till Santa Monica och promenerade i eftermiddagssolen längs stranden. En känsla av vemod infann sig, och en känsla av hopp.
Jag önskar flera saker, tänkte jag. Jag har många förhoppningar.
Men just nu får jag vara här, på stranden, och känna sand mot fötterna. Det är gott nog.

Think locally

Blir lika glad och stolt varje gång det händer.
“Excuse me, are you from here?” och så en fråga om vägen.

Allra gladast blir jag förstås när jag kan svara, när jag faktiskt vet vägen. Och det vet jag ofta, beroende på vilket område jag befinner mig i.
Och det gör mig glad.
För det gör att det känns som om jag smälter in, som om jag inte är annorlunda.
Och igår hände det två gånger.

Igår var dagen

Igår var dagen då jag bestämde att detta är dagen då jag inte tar någon Sobril.
Inte en enda.
Jag ville se om jag klarade av det. Jag ville känna att igår var dagen.
Det krävdes en del. Utflykt till Santa Monica och Brentwood, sysselsättning, en massa ätande och ett par tårar bakom solglasögonen. Att befinna sig mitt emellan att ge upp och se hur mycket man orkar ta. Att stå emot de där vågorna av gråt, oro och ångest. Klarar man det till kvällen så blir det mycket lättare och mildare.
Jag stod ut och igår blev dagen då jag inte tog en enda Sobril. Till slut.