Jazzhands

Existensialism

Varför har man en blogg egentligen? Nu är jag tillbaka här igen med att blogga under påverkan. Och tanken slår mig. Varför? Jag har haft Jazzhands sedan 2007 så vi är inne på sjunde året nu. Vad har just denna blogg för existensberättigande egentligen, varför, så att säga, skriver jag inlägg som någon kanske eller kanske inte läser, vad är egentligen meningen? För min egen del finns en viktig poäng och det är att se min egen utveckling. Och då menar jag faktiskt först och främst min språkliga. När jag läser vissa av mina tidigare inlägg skäms jag. De är så dåligt skrivna men jag kan ändå tycka om den tuffa, tuggiga tonen i dem som jag inte alls känner igen hos mig själv idag.
“Du hade en helt annan hårdhet i ögonen på den tiden”, säger A. “Det finns ingenting kvar av den i din blick idag”.
Sen kanske han å andra sidan är partisk. Jag ser ju på honom med mjuk blick och kanske med en hårdare på främlingar jag inte känner. Kanske.
Nå. Existensberättigande. Varför blogga? Sedan är det ju det där som är mitt ständiga problem. Ensamheten och övergivenheten, mina två följeslagare och deras jävla morsa ångest. (“Den där tönten Ångest” som en kompis skrev en gång. “Honom ska du skita i”) Och det är väl lite här Jazzhands kommer in. Trots att jag inte har någon aning om vilka som läser eller ens om någon läser så har Jazzhands läsare ändå varit ett stöd för mig genom diverse kriser. Pappas död till exempel. Och professionella bakslag. Det är det där med tron på att man blir sedd. Eller hörd. Läst. Att man får tillhöra något. Det pratade terapeuten om idag. Vikten av att känna att man tillhör. Som ett botemedel mot ensamhet. Tillhöra ett kompisgäng, en förening, en liten enhet som också kan vara du och jag. Eller jag och han. I mitt fall också jag och…tja, vem som nu läser detta. Mina tysta budskap nedklottrade i prydlig datumordning i bloggen. Sedan 2007.
Vilka ni än är, bloggen får existensberättigande från er. Det är därför. Så måste det vara.

P1019885 “There Are the Days”. Foto: Severus Tenenbaum.

Etiketter None

  • Lotta Losten, 8:42 pm April 4, 2014:

    Jag läser!
    Även om vi inte känner varandra “på riktigt” så tycker jag mycket om att kika in här med mer eller mindre jämna mellanrum och kanske just för att dina inlägg går från skratta högt till känna djupt så är de alla så bra och värda att läsa. Tycker jag.

  • Maria, 12:22 am April 5, 2014:

    Jag läser allt du skriver här och på Fifty Scents.
    Tycker du verkar vara en riktigt smart människa.
    Sen känner jag igen mig mycket i det mörka, i det där oroliga, ledsna som fladdrar innanför revbenen. Är tacksam för allt du skriver. Att du skriver.

    Många kramar! 🙂

  • Lotta, 8:52 am April 5, 2014:

    Ja, det du skriver om berör. Oavsett om det är här eller gäller parfym på Fifty. Fortsätt så.

  • Linn, 10:09 pm April 5, 2014:

    Sluta inte blogga! Jag läser allt!

  • vickan, 8:12 pm April 6, 2014:

    du vet att jag läser. och känner igen. finner en tröst i att känna igen. mindre ensam och mer tillsammans.

  • hilda, 12:04 pm April 7, 2014:

    kram

  • Sanna, 1:16 pm April 7, 2014:

    Jag läser också, och är hemskt glad att du skriver här.

  • Kattis, 10:52 am April 8, 2014:

    Jag läser också det du skriver här. Och Fifty scents. Och nu senast No scent.

    Jag lider med dig och önskar dig bättring och ljusa tankar och att ångesten ska vika hädan. Även om det inte känns så nu, så är det många som känner samma sak som du. Ensamhet och övergivenhet. Trots att man har barn och man. Och ett toalettbord fyllt med parfymer och kosmetika.

  • Daniel, 3:48 pm April 9, 2014:

    Att läsa Jazzhands är som att hälsa på en gammal vän. Fortsätt blogga.

  • C, 8:31 am April 17, 2014:

    Gillar att du skriver! Det du skriver!

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen