Universell balans

Och castingjobbet går bra? Jodå, för all del. Mycket att göra, fullt upp och så vidare. Men alla är snälla och jag borde kunna rodda ihop det hela lagom till inspelning nästa vecka då mitt uppdrag är över.
Och samtidigt som jag får ett castingjobb förlorar jag min största uppdragsgivare som bestämt sig för att jobba på annat sätt. Gud stänger en dörr och öppnar ett fönster eller hur man brukar säga. Jag antar att jag borde vara orolig. Detta är ju att betrakta som att bli arbetslös. Men det brukar ordna sig. Det brukar faktiskt det. Konstigt nog oroar jag mig för i stort sett allt här i livet som har med mänskliga relationer att göra men nästan aldrig jobb.

Drömmar och verkligheter

Saker förändras. Det är en sanning. Och ibland slår drömmar in. Det är en annan sanning. I mitt fall har drömmen om ett jobb inom casting plötsligt blivit verklighet. Ett telefonsamtal och jag börjar i morgon, kommer sitta som klistrad vid dator och telefon, och jobba dygnet runt i någon vecka framåt. Vi ses på andra sidan. Då saker ser annorlunda ut än de gör idag, med största sannolikhet.

Och förresten påpekade en läsare att det inte funkar att kommentera på Jazzhands. Och det visade sig stämma! Men nu funkar kommentarsfunktionen igen. Använd den gärna.

Bircher muesli eller Hemligheten, som jag ser den

Det låter kanske inte som en bra idé när man hör att det smakar som kall havregrynsgröt men Bircher muesli är sensommarens mesta, möjliga matnyhet för mig. Man lägger havregryn i äpplejuice över natten, och serverar dem sedan med yoghurt och bär. Briljant. Nyttigt och sofistikerat.
Men app, app, app! Är det verkligen så enkelt? Nej, det är det inte! Trots att mitt nya stamställe Greasy Spoon påstår att det är allt som krävs på sin meny.
Så nu har det sett ut som en galen vetenskapsman härjat i mitt kök den här helgen, då jag tweakat och finkalibrerat mitt Bircher-recept och adderat grädde och kanel till havregryns- och äpplesmeten (minskat havregrynen, ökar äpplejuicen, ökar havregrynen…) och NU börjar det likna någonting (ja, gröt, uppenbarligen). Stay tuned för årets viktigaste matinlägg.

Sista sommarsucken

Vi hoppar på bussen ut till Värmdö, jag och A. Vi har en ytterst sparsam matsäck med oss: tre frallor, en flaska vatten och en ask Läkerol.
Det var ett tag sedan vi var här nu, bland de betande fåren och den alltid så stilla sjön.
Vi går längs landsvägen och känner oss som upptäcktsresande. A räcker mig Läkerolasken, helt tyst. Vi tar varsin bit.

När vi kommer till stugbyn är den alldeles övergiven. Inga stugor är uthyrda denna vecka. Tomma, gapande klotgrillar, övermogna hallon. Vi går runt som i ett förlorat och tyst paradis. Tar en roddtur med ekan och möter ingen. Lägger oss på gräset framför den låsta herrgården och A somnar en stund medan jag spelar patiens på mobilen. Vinden susar, syrsorna spelar.

När vi kommer till fårens hage vet vi precis hur man ska göra, det har vi lärt oss av både en bondmora och erfarenhet. Man ska inte rusa fram, inte ens gå fram utan sätta sig ned i hagen en stund, närma sig sakta, sitta ned igen och vila tills de kommer självmant.
Vi har längtat efter dem.
“Får har ett bra minne för ansikten”, säger A.
“Har du läst det?”, säger jag. Som om det spelar någon roll om han läst eller hört det.
“Då kanske de minns oss?”.
Och kanske gör de det. På deras öron hänger lappar som talar om hur gamla de är, och de är flera år gamla, de som sliter sig från gruppen, kommer fram mot oss och vill bli klappade. Kanske minns de mig, tänker jag. Ett annat jag, en annan tid. Var jag lyckligare då? Jag tror det. Men mötet med fåren tar bort de där tankarna och plötsligt är jag bara glad över att vara där, med dem, och ingenting annat.

Ett sommarminne

Det var flera somrar sedan. Jag och Daniel hade inte setts på ett tag och träffades på Texas Longhorn av alla ställen. Han var brunbränd och såg ut som “hälsan själv”. Detta minns jag att jag sa. Det fanns en förklaring, han hade varit ute på landet i flera veckor med sin familj.
Vi kom snabbt in på det personliga. Vi hade väl ett behov båda två, att prata om det. Relationerna vi hade då, förhoppningarna och verkligheten som gick om varandra. Det var ett bra samtal, jag minns det. Ärligt, stöttande och bra.
Och jag minns också att jag gick därifrån lättad. Som att samtalet lett oss in i en och samma kanal och därifrån lät vi vårt hopp och vår förtvivlan ljuda, tillsammans, från varsitt håll, i nån slags gemensam varningssignal. Vi förstod varandra. Sen beställde vi dessert och gick hem till våra respektive.
Min frågade “Hur var det att träffa Daniel” och jag svarade helt spontant och ärligt “Det var jättebra, vi hade ett fint vuxensnack och pratade om vuxensaker”.
Och insåg att jag själv var vuxen men inte min kärlek.

Söndag

Ljudet av en klarinett som spelar The Lions Sleep Tonight. Doften av rostat bröd. Detta är söndag.

Det som sägs och det som sades

Så här tror jag att det ligger till.
Jag försöker formulera det för A medan vi äter vår sena frukost på Greasy Spoon. Han beställer en full English och det är jag, och inte han, som påpekar för servitören att han nog inte vill ha bönor. Det stämmer, säger A, och jag är den vännen som vet vad den andre behöver innan han ens vet det själv.
Därför vill jag formulera mig för A. Hur det ligger till.
Egentligen vet han allt det där. Eller så bryr han sig inte, det får liksom vara som det är med den saken. Man gör så gott man kan.
Men så här tror jag att det ligger till.
Jag tror inte att jag fullt accepterat läget som det är. Jag håller fast vid ett annat läge, ett som inte längre är. Och det är det som ställer till det.
Mitt undermedvetna vet det, det får mig att drömma om en tid som inte längre finns. Min ångest vet det, det närs av tankar och känslor som säger att livet är fel.
Istället för att fullt acceptera det som det är.
Ingenting av det här säger jag till A. Kanske vet han det redan, kanske bryr han sig inte för vi är bästa vänner ändå och oavsett.
Men mest säger jag det inte för att jag vet att det är sant. Och en stor del av mig vill inte acceptera det.

The Sun Always Shines on TV

Vaknar av regnet. Vaknar flera gånger. Somnar, drömmer om en tid som inte längre finns. Inte ens mitt undermedvetna lämnar mig ifred. Vaknar med saknad trots att mitt intellekt vet att sånt är helt poänglöst och bara destruktivt. Tar en extra Sobril.

En värmande tanke

Jag minns en gång när jag tänkte på vilken den mest trösterika insikten eller tanken kunde vara. Jag har fortfarande inget svar men det närmaste jag kom var tanken på att man aldrig är så ensam som man känner sig. Det finns vänner.
Det finns folk som känner likadant.
Det finns andra. Som är som du.

Och ibland blir den tanken mer påtaglig. Som idag då jag fick en brev från en läsare som skickar en uppmuntrande hälsning: Du duger.

Jag drack en kopp te, läste raderna vid mitt köksbord.
Du duger.

Någon jag inte känner men som känner som mig skriver de raderna till mig.
Tänkte jag, drack mitt te och översvämmades av en ödmjukhetsvåg.

Tack.

August, die she must

Jag är glad att den här betongsommaren snart är över. Tyst telefon, öde gator och en ensamhet som bara gnager ett större och större hål i bröstet. Nu har jag precis sagt hej då till min bror som reser tillbaka till Japan så nu är sommaren definitivt slut. Även om en blick på himlen och termometern gärna påstår motsatsen.
Varför ökar min ångest, frågar jag terapeuten och han svarar kryptiskt och zen-aktigt att Allt vi ger näring åt växer.
Jag vill inte ge aset Stuart näring, jag vill ju att han ska dö. De sa att jag skulle ge ångesten ett namn och det skulle förminska den. Så jag döpte honom till Stuart. Han är fortfarande kvar. Jävla as.
Det är mönster från din barndom, förklarar terapeuten. Detta vet jag ju egentligen, men det är så svårt att hitta förtröstan i det, att tänka “Ja just det, det är ju bara det”.
Så istället blir det soffan, alldeles för många tankar och för lite vatten.