Ett sommarminne

Det var flera somrar sedan. Jag och Daniel hade inte setts på ett tag och träffades på Texas Longhorn av alla ställen. Han var brunbränd och såg ut som “hälsan själv”. Detta minns jag att jag sa. Det fanns en förklaring, han hade varit ute på landet i flera veckor med sin familj.
Vi kom snabbt in på det personliga. Vi hade väl ett behov båda två, att prata om det. Relationerna vi hade då, förhoppningarna och verkligheten som gick om varandra. Det var ett bra samtal, jag minns det. Ärligt, stöttande och bra.
Och jag minns också att jag gick därifrån lättad. Som att samtalet lett oss in i en och samma kanal och därifrån lät vi vårt hopp och vår förtvivlan ljuda, tillsammans, från varsitt håll, i nån slags gemensam varningssignal. Vi förstod varandra. Sen beställde vi dessert och gick hem till våra respektive.
Min frågade “Hur var det att träffa Daniel” och jag svarade helt spontant och ärligt “Det var jättebra, vi hade ett fint vuxensnack och pratade om vuxensaker”.
Och insåg att jag själv var vuxen men inte min kärlek.

Söndag

Ljudet av en klarinett som spelar The Lions Sleep Tonight. Doften av rostat bröd. Detta är söndag.

Det som sägs och det som sades

Så här tror jag att det ligger till.
Jag försöker formulera det för A medan vi äter vår sena frukost på Greasy Spoon. Han beställer en full English och det är jag, och inte han, som påpekar för servitören att han nog inte vill ha bönor. Det stämmer, säger A, och jag är den vännen som vet vad den andre behöver innan han ens vet det själv.
Därför vill jag formulera mig för A. Hur det ligger till.
Egentligen vet han allt det där. Eller så bryr han sig inte, det får liksom vara som det är med den saken. Man gör så gott man kan.
Men så här tror jag att det ligger till.
Jag tror inte att jag fullt accepterat läget som det är. Jag håller fast vid ett annat läge, ett som inte längre är. Och det är det som ställer till det.
Mitt undermedvetna vet det, det får mig att drömma om en tid som inte längre finns. Min ångest vet det, det närs av tankar och känslor som säger att livet är fel.
Istället för att fullt acceptera det som det är.
Ingenting av det här säger jag till A. Kanske vet han det redan, kanske bryr han sig inte för vi är bästa vänner ändå och oavsett.
Men mest säger jag det inte för att jag vet att det är sant. Och en stor del av mig vill inte acceptera det.

The Sun Always Shines on TV

Vaknar av regnet. Vaknar flera gånger. Somnar, drömmer om en tid som inte längre finns. Inte ens mitt undermedvetna lämnar mig ifred. Vaknar med saknad trots att mitt intellekt vet att sånt är helt poänglöst och bara destruktivt. Tar en extra Sobril.

En värmande tanke

Jag minns en gång när jag tänkte på vilken den mest trösterika insikten eller tanken kunde vara. Jag har fortfarande inget svar men det närmaste jag kom var tanken på att man aldrig är så ensam som man känner sig. Det finns vänner.
Det finns folk som känner likadant.
Det finns andra. Som är som du.

Och ibland blir den tanken mer påtaglig. Som idag då jag fick en brev från en läsare som skickar en uppmuntrande hälsning: Du duger.

Jag drack en kopp te, läste raderna vid mitt köksbord.
Du duger.

Någon jag inte känner men som känner som mig skriver de raderna till mig.
Tänkte jag, drack mitt te och översvämmades av en ödmjukhetsvåg.

Tack.

August, die she must

Jag är glad att den här betongsommaren snart är över. Tyst telefon, öde gator och en ensamhet som bara gnager ett större och större hål i bröstet. Nu har jag precis sagt hej då till min bror som reser tillbaka till Japan så nu är sommaren definitivt slut. Även om en blick på himlen och termometern gärna påstår motsatsen.
Varför ökar min ångest, frågar jag terapeuten och han svarar kryptiskt och zen-aktigt att Allt vi ger näring åt växer.
Jag vill inte ge aset Stuart näring, jag vill ju att han ska dö. De sa att jag skulle ge ångesten ett namn och det skulle förminska den. Så jag döpte honom till Stuart. Han är fortfarande kvar. Jävla as.
Det är mönster från din barndom, förklarar terapeuten. Detta vet jag ju egentligen, men det är så svårt att hitta förtröstan i det, att tänka “Ja just det, det är ju bara det”.
Så istället blir det soffan, alldeles för många tankar och för lite vatten.

July, she will fly

Går till en astrolog, i brist på annat hoppingivande, och får reda på att mitt liv, enligt planeterna, kommer att fortsätta vara totalt menlöst och händelselöst i ett par månader till. Framåt vintern kan det börja hända grejor för då försvinner asplaneten Pluto, vars främsta uppgift tydligen är att sabba, ut ur mitt system och syns inte igen på 240 år.

Parantes men det här med att Pluto inte är en planet (skulle ju också förklara varför han är största aset av dem alla, tydligen, han har väl komplex?) – hur har det påverkat astrologiläsningar sedan det uppdagades?

Nå.

Livet kommer alltså att fortsätta vara en mental vinter tills den riktiga vintern kickar in. Då kan det bli aningen mer händelserikt och 2015-2017 ser ut att bli toppår tydligen.

Yay.