Trashkonsumtion

Sådär ja, då har man konsumerat lite trash igen. Kände suget sticka till, som en hunger någonstans i hjärntrakten. Jag behöver min fix, behöver utmana skämströskeln som hos mig är så hög att jag går in i den. Jag skäms i stort sett aldrig när jag kollar på teve. Eller film. Så jag ser Paradise Hotel och sedan Colin Nutleys Medicinen. Är de jämförbara verkligen, tänker ni, i synnerhet om ni är min mamma eller annan kvinna i medelåldern.
Ja, för fasen. Säger jag.
Båda porträtterar en samtid fast på olika sätt. Båda tar upp frågan om sexualitet, och hur mycket sex man får be om innan man klassas som det ena eller det andra.
I PH har det redan skapats milda Twitter-rabalder om att Smail blir kallad “kung” när han säger att han legat med 300 tjejer medan Jasmine, eller om hon heter Natalie, självklassar sig själv som slampa innan någon annan hinner göra det, för att hon legat med 30 killar. Och någon säger att han tycker 30 är lite mycket för en tjej. Men sen blir det sex och åtrå bland tjejerna och killarna i alla fall.
I Medicinen, som ju handlar om en medelålders kvinna (Helena Bergström) som tar en medicin som gör henne mer självständig, är ett one-night-stand en markör för frihet, lust och ökad livskvalitet. När hon berättar för tjejerna på jobbet att hon haft en vild natt blir svaret “Good for you”. Den som reagerar mindre positivt är ex-maken (Thomas Hanzon) som på oklara grunder anser sig ha rätt att veta vad ex-frun har för sexuella relationer och antyder att det är omoraliskt av henne att ha några över huvud taget. Och sen blir den yngre killen imponerad av hennes nya, vilda stil och så blir det sex och åtrå.
I både PH och Medicinen är “sexig dans med annan kvinna” och “vilda nätter” de ultimata symbolerna för kvinnlig frihet. Den ena är en slags regisserad verklighet och den andra är fiktion. Den ena är riktad till en ung publik och den andra till en äldre. Men det spelar föga roll. Båda är trash.