Vi låg under trädet en hel dag. Åtminstone kändes det så. Värmen i ansiktet, värmen i hjärtat. Och så de varma kyssarna som kändes stulna där under trädet, som om man egentligen inte fick. Som om det egentligen inte passade sig men det struntade vi i för det var den första riktiga vårdagen och vi var ystra och förtjusta. Då får man.
Två månader senare är vi främlingar för varandra och det är så det är och det är så det blir och när vi springer på varandra på stan ett halvår senare är det med letande, undersökande och lite skrämmande blickar. Som om hjärnan förbereder sig för flykt och katastrof. Som om kropparna signalerar “främling” till varandra, när de brukade signalera “vän”.
Och jag ringer ett sent samtal till min terapeut som säger att gränser, de måste du förstå och de måste du dra, för annars finns det inga gränser för hur långt du sträcker ut dig och hur lite av dig som det blir kvar.

• Postad 2014-11-22
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None