Jazzhands

En sekund. Två sekunder.

Det är knappt att jag orkar tänka på det igen. Spela upp scenerna i mitt huvud. Väskan på axeln, väskan på stolen.

Jag hade datorn med mig till caféet, det är jag helt säker på. Den låg i den svarta väskan, som jag bar på axeln. Jag sa hej till fikasällskapet som redan var på plats och placerade sedan väskan på en stol mitt emot henne. Tog plånboken, gick för att köpa en varm choklad.

Tjejen bakom disken frågade om jag ville ha grädde på. Det ville jag.

Sedan fikade vi. Väskan på stolen. Sen kom H, då flyttade jag ned väskan från stolen bredvid mig till mina fötter. Var datorn kvar i väskan då? Jag vet inte. Jag tänkte inte på det.

Sedan, det var högst tio minuter senare, så skulle vi gå. När vi kom ut på gatan gick vi en liten stund innan jag slogs av att väskan kändes så lätt. Jag stannade och öppnade den och datorn var borta.

Jag försöker ju vara rationell kring det här. Tänka att det är ett materiellt ting som kan ersättas. Tänka att jag kan nog hitta en del backup, hitta senaste versionen av Åsneprinsen i ett mail. Och så vidare.
Sedan försöker jag att inte tänka på att tjuven därute faktiskt kan läsa mina mail, mina privata konversioner på Facebook och se bilder från ögonblick i mitt liv. Nu tror ju jag att han eller hon bara kommer att radera allt i ett ögonblick och sedan försöka kränga. Men ändå. Det är alltså inte så mycket känslan av att ha blivit bestulen som ekar men att någon gjort ett emotionellt intrång i mitt liv.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen