Jazzhands

Påsk

anellll-ish
Jag älskar Steel Magnolias. Påminns om den idag eftersom den slutar med en fin påskscen, full av förlåtelse och nystart.  Ängarna, där barnen letar efter påskägg, är så oskyldigt och saftigt gröna. Våren, med alla dess löften, står i full, ivrig blom. Livet går vidare-budskapet är så vackert och tydligt, jag blir rörd varje gång och önskar att jag var där och kände allt det i hela kroppen.

Än en gång är den här: våren.
Än en gång kommer chanserna igen. Och möjligheten att leva vidare.

Kollar Jesus Christ Superstar på teve.

Försoning är nog det vackraste jag vet. Ännu vackrare, till och med, än förlåtelse. Försoning är, som ordboken säger, en “återvunnen samhörighet”. Att hitta tillbaka, att stärka bandet igen. Ja, det är nog det vackraste jag vet. Jag vet inte om jag varit med om en det så många gånger men vet att jag vid ett flertal tillfällen i alla fall försonats med mig själv.
Just nu, för tillfället, är jag snäll mot mig själv men samtidigt också lite sträng. En viss kyla, en viss distans finns där. Och i morse grät jag och i morse bad jag de i min närhet om ursäkt och förlåtelse för att jag är så ur gängorna just nu. Vad kan jag göra? Jag varken kan eller vill träffa någon just nu. Jag bad om ursäkt för detta.

Men jag bad inte mig själv om ursäkt, för jag vet i mitt hjärta att det är någonstans är okej. Jag slutade med medicinerna i gott uppsåt, jag trodde att jag skulle klara det bra. Jag var optimistisk. Nu blev det så här.

Det får vara okej. Något annat klarar jag inte av.
Försoning.

Kanske ser jag Steel Magnolias ikväll. För mig själv.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen