Längtan som norm

Hon säger att hon är sugen på en köttbit med massor av bearnaisesås så det beställer vi in. Hon är nyklippt, snygg i håret och enkelt men elegant klädd. Hon är min mentor och jag beundrar henne så.

Jag berättar för henne om mina nya känslor, de som dykt upp under veckan och placerat sig hos mig som självklara. Jag förklarar att jag känner mig fri, optimistisk inför framtiden och faktiskt till och med lite nyfiken på vad som ska hända nu.
“Jag undrar vad nästa grej blir”, säger jag och äter pommes frites.
Min mentor, som också är psykolog, nickar och säger att jag ser ut att må bra.

Samtidigt undrar jag förstås över det gamla vanliga. Varför relationer slutar som de gör, och varför det kliar så irriterande i mitt undermedvetna när man ska försöka prata om “trygghet”.
“Terapeuten är ju som vanligt inne på pappaspåret”, säger jag.
“Ja, och det finns säkert många förklaringar där”, säger hon.
Jag försöker att förklara att pappa var för det mesta borta och även när han var hemma var han frånvarande, han föredrog att stänga in sig i sitt rum framför att vara med oss.
“Antagligen är det så”, säger min mentor, “att det är så du lärt dig att kärleken ska vara. Det är bekant, kanske till och med tryggt för dig, att längta, att uppleva kärleken som oåtkomlig. Och om den är självklar och trygg så skapar du dramer eller problem för att den bekanta otryggheten och otillgängligheten ska finnas där”.
“Det låter oerhört bekant”, säger jag. “Det låter faktiskt som jag”.

Vi äter och jag är något på spåren. Igen.