Throwback Thursday

Skörheten ändå. Ser en bild av honom, han med den rufsiga kalufsen, i sociala medier och kastas tillbaka i en saknad. Inte våldsam, inte förtvivlad men påtaglig. Så pass att jag lugnt och förnuftigt överväger att kontakta honom. Jag funderar till och med på hur. Genom mail? Genom sms?
Men vad skulle jag säga? Det var ju hans känslor som försvann, inte mina. Det var han som bestämde hur det skulle vara framöver, att det inte skulle vara alls. I sådana lägen är man chanslös. Schack matt och ingenting att säga till om, förhandla om eller köpslå med. Så vad skulle jag kunna säga?
Att jag saknar honom?
Det är ju visserligen sant. Men det är en känsla som inte tjänar någonting till. Ungefär som ånger eller oro.

Jag fick själv ett sådant mail här om kvällen. Någon som i sommarens dunkande hetta och påtagliga ensamhet, den där känslan som kommer när det känns som om precis alla andra flytt staden och har roligt tillsammans någon annanstans, kom på att de saknade någon. Kanske saknades jag på riktigt, kanske var jag en av de närmaste som stod till hands att sakna, jag vet inte. Men summan blir och blev i alla fall noll. Jag svarade inte. Jag hade ingenting att säga. Jag känner inte detsamma.

Så därför ingenting från mig till kalufsen. Därför tystnad och saknad från mitt håll. För det tjänar ingenting till.
Men den stora skillnaden är detta: det gör mig inte förtvivlad. Det är bara så det är.