Jazzhands

Och sedan farväl

leaf_2
Vi sågs. Jag har aldrig sett ett par vackrare ögon. Nötbruna med en droppe mossgrönt. Så mjuka, uttrycksfulla och alltigenom vackra.
Vi sågs igen. Men jag vågade inte hoppas. På att han också tyckte mina ögon var vackra, eller att den glädje jag började känna skulle kunna växa.
Men det gjorde den.
Och när en glädje med att vara tillsammans med någon, äta kex ihop eller bara prata om teve-serier man gillar, bara sådär infinner sig. Ja, då är det svårt att tro att det är ensidigt. Då måste man tro på att det är någonting som uppstår när en glädje från båda sidor möts.
Sedan tar man hoppet. Tar sats från kanten och bestämmer sig för att det är värt att se var man landar.
Men allt som oftast märker man, precis innan man nuddar vattenytan, att man hoppar på egen hand.
Så var det nu.
Och jag började känna det på mig.
Och jag hatade att jag kände det på mig.
Och jag hatar att jag hade rätt.

Etiketter None

  • Elin, 12:46 pm August 11, 2015:

    Men hur gör man sen? Hur ska man knuffa de där förbannade tankarna på honom ut ur sitt huvud? Jag vill slippa må bra av att dagdrömma om hans leende, de där händerna. För sen faller jag ju lika hårt varje gång när jag inser att han har gått vidare. Utan bekymmer strosar han runt och kanske nån gång ängnar han oss en tanke, ett litet leende. Medan det river i min kropp varje gång jag fattar att det inte blir vi.

  • Jazzhands, 3:37 pm August 11, 2015:

    Det man gör är följande:
    1. Man konstaterar att man är en kännande och älskande person. Man har och tillåter sig att ha känslor. Detta är både en förbannelse och välsignelse. Men i slutändan – vill man inte hellre känna än att inte göra det? Även om priset för känslorna (de himlastormande och vackra) oftast är de mörkaste och darrande av dem alla?

    2. Hur knuffar man undan tankarna? Det gör man inte. Tiden gör det. Att läsa dikter och annat gör det. Texter som bekräftar att andra i alla tider känt och upplevt samma smärta. Kanske skriver man texter själv.

    3. Man träffar andra. Man träffar först och främst vänner och inser och känner att man är värdefull. Att även om HAN inte värdesätter en så mycket som han skulle kunna så finns det andra som gör det. Man är någon. Man har något att ge. Man gör det som en självklarhet utan att behöva tänka på det. Man är en vän.

    4. Man träffar andra. Man låter sig undersöka andra möjligheter, vare sig det är Tinder, kompisars fester eller andra möten. Möten är viktiga. De öppnar för nya möjligheter och nya känslor av att man faktiskt är någon, en egen person, inte bara i relation till Honom.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen