Jazzhands

Men hur gör man?

Men hur gör man sen? Hur ska man knuffa de där förbannade tankarna på honom ut ur sitt huvud? Jag vill slippa må bra av att dagdrömma om hans leende, de där händerna. För sen faller jag ju lika hårt varje gång när jag inser att han har gått vidare. Utan bekymmer strosar han runt och kanske nån gång ängnar han oss en tanke, ett litet leende. Medan det river i min kropp varje gång jag fattar att det inte blir vi.

Det man gör är följande:
1. Man konstaterar först och främst att man är en kännande och älskande person. Man har och tillåter sig att ha känslor. Detta är både en förbannelse och välsignelse. Men i slutändan – vill man inte hellre känna än att inte göra det? Även om priset för känslorna (de himlastormande och vackra) oftast är de mörkaste och darrande av dem alla?

2. Hur knuffar man undan tankarna? Det gör man inte. Tiden gör det. Att läsa dikter och annat gör det. Texter som bekräftar att andra i alla tider känt och upplevt samma smärta. Kanske skriver man texter själv. Den här av Rupert Brooke tycker jag är fin. den handlar om att varje gång man blir sårad känns det som om man aldrig blivit så sårad förut. Men det har man. Och det överlevde man.

3. Man träffar andra. Man träffar först och främst vänner och inser och känner att man är värdefull. Att även om HAN inte värdesätter en så mycket som han skulle kunna så finns det andra som gör det. Man är någon. Man har något att ge. Man gör det som en självklarhet utan att behöva tänka på det. Man är en vän. Men försöker, så gott det går, att ta in det fantastiska i att man inte är ensam utan har folk som uppskattar att man finns i deras liv. Det händer att jag börjar gråta bara av detta faktum.

4. Man träffar andra potentiella partners. Man låter sig undersöka andra möjligheter, vare sig det är Tinder, kompisars fester eller andra möten. Möten är viktiga.Man skapar sig själv i dem. På nytt. Och igen.

Etiketter None

Samlade fakta

this is for you
Jag börjar med att säga till terapeuten att det känns så otroligt trist att behöva komma hit med samma gamla känslor igen. Speciellt efter en bra sommar. En lugn, balanserad sommar.
Och nu detta. Gråt, gråt, gråt. Darr och panik. Sobril. Hela resegrejen igen och igen.
Lämna mig inte, överge mig inte nu. Nej, tryck inte på knappen som kickar igång de här jobbiga känslorna igen, de som sovit fram tills nu. Snälla.

“Vad vet du, Caroline?”
“Jag vet att jag har vänner, att jag inte är så ensam som jag känner mig. Jag vet att jag varit glad och lugn och kan bli det igen. Jag vet att de här känslorna kommer. Men de brukar också försvinna. Och jag vet att jag, hur ska jag säga, har någonting att erbjuda. Jag har ett värde. Kan man säga så?”.
“De har sakerna vet du. Kan du känna dem? Att du också är betydelsefull för andra, att du kan vara det utan att behöva anstränga dig och överösa dem? Att de finns där nu och de finns där sedan.”
“Ja, det kan jag”.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen