Jazzhands

Brevet, samtalet och det som inte blev av

Jo, det jag skulle säga men aldrig riktigt hann eller kunde eftersom tiden var knapp och mottagningen på telefonen dålig var det här om att förhålla sig till sjukdom.
Det är ju så att man är inte sjuk jämt. Man är sjuk när man är deprimerad. Man är hela tiden på något sätt mottaglig för detta eller benägen att få en depression men det är inte detsamma som att vara sjuk. Eller deprimerad.
Alltså, du är inte en sjuk person. Du är en person med en förhöjd känslighet, en benägenhet att bli deprimerad. Men du är inte en sjuk person. Du är inte en sjukdom.

Det tog mig år att komma fram till detta och kanske säger jag något som är helt uppenbart och självklart för dig och i så fall ber jag om ursäkt och gratulerar på samma gång. För att du nått den befriande insikten.

I många år såg jag det som en svulst, något som bara drabbat mig ungefär som mormor drabbades av kärlkramp. Depressionen var ett monster som tog över min kropp och min själ, som jag kastade medicin på och försökte kväva. Men det gick ju inte. Hade det varit en svulst hade jag gladeligen skurit bort den. Den hörde inte hemma i min kropp, det gör den fortfarande inte.

Men åren har lärt mig att den kanske inte hör hemma i min kropp, nej, men den finns där. Den är dessvärre en del av mig. Denna känslighet, denna benägenhet. Hur man än väljer att se på den.

Du sa att du inte är dig själv, du är inte den du vill vara just nu när du känner av sjukdomen. Du är inte den glada, äkta och rätta versionen av dig själv. Och så är det. Men samtidigt är detta också en version av dig. En sämre kanske, en mindre önskvärd. Men en version av dig. Och folk som känner dig, tycker om dig och älskar dig kan se det, förstå det och acceptera det.

Det var vad jag ville säga när du ringde men det fanns inte tid och mottagningen var dålig. Och kanske var det lika bra. Ingenting betyder ju egentligen någonting förrän man känner det själv, i kropp och själ.

Etiketter None

Saker av betydelse

this was her
Tvättar fönster, tvättar kläder.
Diskar, lägger saker i lådor, stuvar undan. Skurar golv.
Dricker oändliga koppar te.

Känner saker. En lite ny känsla faktiskt. Den av betydelse. Att jag inte ska behöva eller vilja tjata till mig välsignelsen att få vara. Som med A, min närmaste. Jag har aldrig behövt be honom om att få vara svag, att få gråta lite. Eller att få ringa, att få älska honom som den underbara vän han är. Man glömmer bort det där, att man är någon. Också för någon annan.

Min kompis Sofia sa en gång att hon inte trodde på olycklig kärlek. Att detta inte finns. Är man kär i någon som inte älskar en tillbaka är detta givetvis olyckligt men det är inte olycklig kärlek för det är inte kärlek. Det är felriktad ömhet snarare.

I desperata tider gör man desperata saker. Jag är lyckligt lottad, jag har byggt upp en stärkande armé under årens lopp. Rustat dem. Allierat mig med dem i kampen mot ångesten, känslorna och mönstren. När jag måste så sammankallar jag. Och igår var jag tvungen att sammankalla min mentor. Hon är bra på alla sätt. Dels för att hon är socionom och därmed också kan ha förståelse för min rubbning på ett slags kliniskt sätt. Sedan känner hon ju mig rätt bra.
Sedan lägger hon ibland, om man ber om det, ett I Ching. Det är superflummigt. Man kastar pinnar och tar fram ett hexagram. Det är kinesisk spådomskonst fast det är lite fel att kalla det för det, min mentor ser det snarare som ett “psykologiskt redskap”, precis som tarot också kan vara om man är lagd åt det hållet.
Jag har alltid gärna velat tro men har också alltid haft svårt att göra det. Varit öppen för förslag, varit öppen för religion. Men det har aldrig känts helt rätt, aldrig helt funkat för mig.
Men jag låter min mentor guida mig i ett I Ching ändå. Jag kastar pinnarna och får fram mitt hexagram. Nummer femtio, “Kärlet”. den som handlar om att samla andlig och sinnlig visdom, fylla det inre kärlet med detta och sedan dela med sig. Min mentor säger att nu när jag ska resa iväg ska jag göra just detta. och sedan komma tillbaka med ett fyllt kärl som står stadigt och med balans. Och som jag är redo att dela med mig av.
Och när jag går därifrån, i solskenet, längs Skeppsbron hem så infinner sig ett tillfälligt lugn. Jag påminns om de saker jag vet. Att jag känt så här förut. Att känslor är flyktiga, de kommer och går. Att jag ridit på dessa stormiga vågor förut. Det kommer att bli bra.

Etiketter None

Pärlor på ett band

michael-bolton-mullet
Nej men jag vägrar gråta till Michael Bolton. Alltså, det går inte. Sitter på café String eftersom jag inte kan vara hemma. Rastlösheten tar över, väggarna pressar och lägenheten krymper. Jag måste ut. Bland folk gråter man lite mer behärskat vet jag av erfarenhet.
På caféet spelar de, som alltid, någon slags Lugna Favoriter-redux. Jag kan uppskatta det lättuggade elementet i det, det är bra med lättuggat när man är orolig och har ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas. Englishman in New York. Något från Grease. Och så Michael Bolton. Herregud, jag får inte börja gråta till Michael Bolton, då har jag ju officiellt förlorat. I precis och exakt alla emotionella grenar som finns på denna planet. Jag kan inte vara en person som grinar till Michael Bolton.
Och ändå kämpar jag mot tårarna medan jag klunkar te som en galning, som om varje klunk ger mig styrka att stå emot. Att resa mig upp och gå rakryggad och med ett leende på läpparna.
Vad vet du, frågade terapeuten.
Att jag varit glad och kan bli det igen, svarade jag. Att jag varit glad, lugn och stabil.
Detta vet du.

Etiketter None

Men hur gör man?

Men hur gör man sen? Hur ska man knuffa de där förbannade tankarna på honom ut ur sitt huvud? Jag vill slippa må bra av att dagdrömma om hans leende, de där händerna. För sen faller jag ju lika hårt varje gång när jag inser att han har gått vidare. Utan bekymmer strosar han runt och kanske nån gång ängnar han oss en tanke, ett litet leende. Medan det river i min kropp varje gång jag fattar att det inte blir vi.

Det man gör är följande:
1. Man konstaterar först och främst att man är en kännande och älskande person. Man har och tillåter sig att ha känslor. Detta är både en förbannelse och välsignelse. Men i slutändan – vill man inte hellre känna än att inte göra det? Även om priset för känslorna (de himlastormande och vackra) oftast är de mörkaste och darrande av dem alla?

2. Hur knuffar man undan tankarna? Det gör man inte. Tiden gör det. Att läsa dikter och annat gör det. Texter som bekräftar att andra i alla tider känt och upplevt samma smärta. Kanske skriver man texter själv. Den här av Rupert Brooke tycker jag är fin. den handlar om att varje gång man blir sårad känns det som om man aldrig blivit så sårad förut. Men det har man. Och det överlevde man.

3. Man träffar andra. Man träffar först och främst vänner och inser och känner att man är värdefull. Att även om HAN inte värdesätter en så mycket som han skulle kunna så finns det andra som gör det. Man är någon. Man har något att ge. Man gör det som en självklarhet utan att behöva tänka på det. Man är en vän. Men försöker, så gott det går, att ta in det fantastiska i att man inte är ensam utan har folk som uppskattar att man finns i deras liv. Det händer att jag börjar gråta bara av detta faktum.

4. Man träffar andra potentiella partners. Man låter sig undersöka andra möjligheter, vare sig det är Tinder, kompisars fester eller andra möten. Möten är viktiga.Man skapar sig själv i dem. På nytt. Och igen.

Etiketter None

Samlade fakta

this is for you
Jag börjar med att säga till terapeuten att det känns så otroligt trist att behöva komma hit med samma gamla känslor igen. Speciellt efter en bra sommar. En lugn, balanserad sommar.
Och nu detta. Gråt, gråt, gråt. Darr och panik. Sobril. Hela resegrejen igen och igen.
Lämna mig inte, överge mig inte nu. Nej, tryck inte på knappen som kickar igång de här jobbiga känslorna igen, de som sovit fram tills nu. Snälla.

“Vad vet du, Caroline?”
“Jag vet att jag har vänner, att jag inte är så ensam som jag känner mig. Jag vet att jag varit glad och lugn och kan bli det igen. Jag vet att de här känslorna kommer. Men de brukar också försvinna. Och jag vet att jag, hur ska jag säga, har någonting att erbjuda. Jag har ett värde. Kan man säga så?”.
“De har sakerna vet du. Kan du känna dem? Att du också är betydelsefull för andra, att du kan vara det utan att behöva anstränga dig och överösa dem? Att de finns där nu och de finns där sedan.”
“Ja, det kan jag”.

Etiketter None

Och sedan farväl

leaf_2
Vi sågs. Jag har aldrig sett ett par vackrare ögon. Nötbruna med en droppe mossgrönt. Så mjuka, uttrycksfulla och alltigenom vackra.
Vi sågs igen. Men jag vågade inte hoppas. På att han också tyckte mina ögon var vackra, eller att den glädje jag började känna skulle kunna växa.
Men det gjorde den.
Och när en glädje med att vara tillsammans med någon, äta kex ihop eller bara prata om teve-serier man gillar, bara sådär infinner sig. Ja, då är det svårt att tro att det är ensidigt. Då måste man tro på att det är någonting som uppstår när en glädje från båda sidor möts.
Sedan tar man hoppet. Tar sats från kanten och bestämmer sig för att det är värt att se var man landar.
Men allt som oftast märker man, precis innan man nuddar vattenytan, att man hoppar på egen hand.
Så var det nu.
Och jag började känna det på mig.
Och jag hatade att jag kände det på mig.
Och jag hatar att jag hade rätt.

Etiketter None

Igen och igen (och igen)

resa
Men herregud vad gammal den här visan är. Känslorna innan resa. Som jag en gång beskrev som en slags Rubiks kub. Känslorna, orsakerna. Jag vet att de hör ihop (pappa/övergivenhet/resa) men inte exakt hur. Ungefär som kuben man försöker få till att bilda begripliga, nätta mönster i samma färg.
Men jag vet inte hur stor roll det spelar. Känslorna verkar ju attackera mig, dyka upp som ett stort mörkt moln vid horisonten, varenda gång i alla fall. Allt som sker upplever jag som “sista gången”. Jag träffar A “för sista gången”, jag försöker försäkra mig om vänners trofasthet eftersom det är “sista gången” vi kommer ses. Sen försvinner de. Det är alltså inte jag som försvinner, vilket vore det logiska, utan de. Men sedan när är känslor logiska?
Jag letar “bevis” för att de kommer finnas kvar, för att de nog gillar mig ändå, trots allt. Och aldrig, aldrig räcker det med “men de försvann ju inte förra gången du reste?”.

Etiketter None

Pavlovska tankar inför resa

Det är helt otroligt. Är min kropp förprogrammerad? Är jag en robot? Är jag betingad? Varför händer alltid detta, trots resonemang, logik och år av terapi? Att kroppen reagerar helt vilt på stundande resa? Oro, sömnsvårigheter, lätt ångest och – givetvis – ångertankar.
Varenda eviga gång.
Helt otroligt.
Men, det är väl som terapeuten säger, var beredd på att dessa tankar och känslor kommer. Men reagera inte på dem, acceptera bara.
Egentligen avskyr jag ju just den typen av “råd”. Hur ska jag “acceptera”? Hur gör man? Är det så att man bara yttrar någon slags fras om att “jag accepterar tingens ordning” och så är allt på banan? Nej, självklart inte. Men hur gör man då?
Jag provar med att lägga mig raklång på golvet och bara acceptera. Hjälper inte. Diskar istället.
Skit.

Etiketter None

Och sen, snart Miami

miami-vice-tv-series
Terapeutens ord om att skilja på verkligt hot och upplevt hot har naturligtvis satt sig. Den tog. Jag fattar. Jag tycker det var bra sagt. Som den här gamla grejen om att jag alltid blir upprörd, orolig, ledsen och galen innan en resa. Den här reseångesten som peakar 24 timmar innan avgång. Den gamla.
“Ett upplevt hot, men inte ett verkligt hot”, förklarade terapeuten och jag höll med.

Nu är det en vecka kvar tills jag åker till USA i sju veckor. Hade, på planeringsstadiet, tänkt stanna ännu längre men nu blev det så här. Och givetvis känns det nu, ju närmare avresa vi närmar oss, som en förhastad idé. Vad ska jag dit att göra osv. Jag känner inte en kotte i Miami och jag kommer att vara där i en månad.
Caroline, säger jag då. Du valde Miami av just denna anledning, eftersom du måste leva eremitliv nu, om din bok ska bli klar i utsatt tid. Sedan går jag och blänger på mig själv i en spegel.

Etiketter None

Smaken av körsbär

Malma Gullvivan
Sista dagen i stugan och sista chansen på de mörkröda, nästan svarta körsbären som växer så retfullt högt upp i träden. Brorsan gjorde några sista försök innan vi stuvade in väskorna med mat, spel och badkläder i bakluckan på mammas bil.

Finns det någon årstid som har en så tydlig smak som sommaren? Eller olika smaker. Dofter. Gick förbi en blomsterbuske med Josefin och båda tänkte vi omedelbart på “skolavslutning”. Vi tog reda på att busken och blommorna hette Ölandstok.

Eller så är smaken bekant för att platsen är bekant. Stugan på Värmdö, som ett eko från min barndom. Där bastulukten, det fuktiga träet, tidigare var lite skrämmande men numera bara känns hemtrevligt och fint. Och sommar.

Känslan av att varje solig sommardag är den sista. Det blir bara den här dagen. Nordbornas motsvarighet till “dansa som om ingen ser dig”. Njut av den här soldagen som om det är den sista. Vilket det antagligen är. Eftersom du bor i Sverige.

Nu är jag tillbaka hemma igen. Bestyret med att tvätta bort sommaren från kläderna jag hade i stugan. Vattna blommor, kolla mail. Hinna ikapp den del av sig själv som man lämnade en stund, för en vecka.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen