“The one who got away”

Inte sällan hamnar jag osökt i något sökfält och letar bilder på honom, the one who got away. Egentligen finns ju inte det konceptet, vill man vara tillsammans hittar man ett sätt, tänker jag. Och han ville ju inte, han sa nej.
Så varför är han kvar i mitt sinne, varför tänker jag att jag saknar honom?
Jag vet inte.
För inte sällan skriver jag in hans namn och letar efter något, jag vet inte vad. En bild? Men vad ska den säga mig? Jag vet inte.
Och inte sällan hittar jag en bild, trots att jag vet att han medvetet gör sitt allra bästa för att inte närvara på nätet. Det känns alltid som om jag kommit på honom, knäckt någonting. Kommer honom ett steg närmare, fast det är en befängd och alltigenom falsk tanke.
Och vad händer sedan? Ingenting. Jag ser honom på bilden, känner hur det hugger till lite grann, som om jag sett något jag inte borde. Fast jag egentligen bara ser hans ögon och hans kalufs. På nåt café, på någon fest, ute på en gata.
Tycker mig ibland se att han ser ledsen ut, osäker fast med en lagom självsäker fasad. Sedan skakar jag på huvudet och undrar vad jag håller på mig. Skulle man analysera min livssituation utifrån ett foto på Instagram skulle man naturligtvis antagligen träffa ganska fel.
Jag vet inte vad det är i det mänskliga psyket som får oss att leta bilder, leta info om relationer som är avslutade. Jag vet att jag inte är den enda som knappar in ett namn som borde vara avlägset i sökfältet då och då. Många av mina vänner har generat och besvärat erkänt att de också håller på. Vad hoppas man på egentligen? Vad är det man vill tänkas hitta? Vad, om något, skulle vara den stora vinsten, det ultimata bildfyndet?
Man förlorar bara i detta spel.