Jazzhands

De kallar oss gitarrister

George_Chinnery_-_Portrait_of_a_Man_Playing_a_Guitar_-_Google_Art_Project
Idén om att uppvakta ett kärleksobjekt med sång är supergammal. Minst medeltiden, enligt Wiki. Och säkert finns det någon uppsats där ute som handlar om den gitarrspelande mannens förhållande till sitt instrument och säkert har någon dragit en parallell till påfågelns uppvisande av sina färgglada och härliga färger. Idén om att visa sig duktig, att väcka sin kärleks intresse genom att visa upp sig. Se på mig nu, beundra mig och tyck att jag är jätteduktig som kan spela och visa mig känslig.
Jag undrar vad dagens motsvarighet är? Givetvis spelar män fortfarande på gitarr i tid och otid, det framgår ju av Tro, hopp och kärlek om inte annat. Men det måste ju ske i betydligt mindre skala nu? Inte supervanligt att man ställer sig under en balkong och slår ett ackord idag. Eller så har jag inte sett tillräckligt mycket av världen.
Hur som helst, jag och amerikanska fotbollskillen fortsätter att höras. Han jag träffade på reunion. Så romantiskt. Han skickar honom live-referat medan jag ser på tv-serien om prästerna som söker kärlek och till min stora glädje fattar han direkt hur roligt, sorgligt och framför allt PROBLEMATISKT det är när kärlekstörstande män tar fram en gitarr. Han skriver ett långt svar om hur han leker med tanken att plocka fram instrumentet och med stängda ögon framföra en låt för mig och “förlora sig själv i musiken”.
Tror han sätter fingret på något där. Förlora sig i musiken. Snarare än i ögonblicket trubaduren delar med personen han vill uppvakta. Musiken är inte en delad upplevelse när det ska besjungas, det är helt och hållet en enmansshow, en uppvisning. “Förlora sig i musiken” är korrekt.
Sedan skriver fotbollskillen att han skulle vilja träffa mig. Igen. På allvar. Vi sågs ju bara på reunion. Och det är något vi under hela den här tiden inte har diskuterat så konkret. Jag blir glad.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen