Jazzhands

Njutningens timme

SPECTRE
Jag skyller på mobiltelefonerna. Innan de fanns så gjorde man upp planer och så höll man sig till dem. Sedan mobiltelefonernas intrång så är ett “Jag blir en kvart sen” eller “Måste ställa in ikväll!” helt okej eftersom man meddelar detta. Något sånt kan ha hänt ikväll, jag vet inte riktigt, men nu blev det så att jag gick och såg Spectre själv trots att sällskap var inplanerat och bokat.
Jaja, det som är bra med att se film på egen hand är att då är det ingen som klagar på att jag vill sitta på tredje eller fjärde raden. Vilket jag gjorde igår. Och njöt. Spectre är en helt underbar Bond-film. Jag vet att det inte är en enad kritikerkår som anser detta, det är snarare ett splittrad liten utbrytargrupp som räcker upp handen på frågan om detta är en fullträff. Men jag tycker nog det. Förutom att våldet är chockerande brutalt. Men jag gillar hur man knyter ihop säcken, blir personlig, utforskar Bonds eget huvud (till och med bokstavligen) och får honom (också bokstavligen) att göra upp med sitt förflutna.
Nå.
Att sedan Craig är fruktansvärt sexig är ju en annan grej. Exakt vad är det? Den fåordiga självsäkerheten såklart, i kombination med handlingskraft och torr humor. Och stil. Så fantastisk garderob filmen igenom. Mycket Tom Ford. Vore jag kille (med fet plånbok) skulle jag sno rakt av.
Är detta Craigs sista, och det är det nog (han börjar se gammal ut om inte annat) så känns det vemodigt men ändå värdigt.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen