När smutsigt blir vackert

Det är matchdag och jag frågar om han kommer att bli smutsig och lerig ute på fotbollsfältet.
Är det hett, frågar han.
Väldigt, svarar jag.
På morgonen när jag vaknar hittar jag ett foto på ett aningen lerigt, halvt smutsigt ben med en fotbollsstrumpa på i telefonen.
Det kan vara det raraste som hänt hela veckan.

Det som krävdes

Så det som krävdes var alltså att lägga ned Tinder, skriva en roman och regelbunden långdistanskontakt med en Helt Vanlig Snubbe. Som råkar vara amerikan.
Sen blev det lugnt. Sen tystnade oron.
Regelbundenheten, gissar jag, har med det att göra. Inte vad som sägs men att det sägs. Det pålitliga, enträgna.
Och alltså, jag skrev en roman. Hallå, jag skrev en roman och den är rätt bra. Att vänta på att du, dude, ska svara på ett sms har jag ingenting till övers för numera. Jag skrev en roman, hur svårt är det för dig att svara på ett sms? Please.

Det var alltså det som krävdes. Till och med A påpekar skillnaden. “Du verkar stabilare…på mer gott humör, mer konstant liksom.”

Ja, jag skrev en roman.