En gång, för ett par år sedan, så hände det sig så att jag dejtade en man som tyckte att han var rolig. Alltså, han tyckte att han var superfestlig. Han tyckte att han skulle kunnat bli komiker, och beviset på detta var bland annat att hans kollegor på jobbet vid flertal tillfällen sagt att han var kul.
Jag tyckte att han var tråkig. Men samtidigt så var han stilig och han talade med en charmig dialekt så det räckte för mig. För tillfället. Jag trodde att jag var kär i honom. Eller i alla fall förtjust.

Men det är ju tyvärr så att humor är en vital del av en relation. I synnerhet en kärleksrelation även om jag har svårt att se att jag skulle ingå i någon slags djup och bestående vänskapsrelation med någon jag inte kan skratta tillsammans med.

Ja, nu hände det sig i alla fall så att jag och den tråkiga mannen hamnade i en situation där han blev irriterad på att jag inte skrattade åt honom. Det blev en allvarlig stund. Han fattade inte att jag inte tyckte att han var rolig, det tyckte ju alla. Han gav sig därför på det ödesdigra projektet att bevisa för mig att han var rolig och att jag helt enkelt hade fel som inte skrattade åt honom.

Ja, jag vet. Det låter som en Seinfeld-sketch. Och värre blev det också när han radade upp sina bästa skojgrejer, skickade mig en lista på dem. Med referenser till olika form av skrivet material såsom blogginlägg, Facebook-uppdateringar och Twitter-kommentarer som genererat många likes. Det kan ha rört sig om en tio exempel. Jag svarade att vi nog får acceptera att vi har skild humor, på samma gång som jag självklart tänkte att detta är stört. Detta är helt och hållet förödande. Att bevisa att man är rolig, eftersom att bara säga det inte räcker. Att bevisa att man är rolig genom att säga det. Alltså, det fanns så mycket absurditet i detta att jag liksom på någon slags ren trots stannade kvar i “diskussionen”.

“Men du kan ju också vara rolig”, sa han frustrerat en gång. “Det har jag ju märkt”.

Detta var kanske det roligaste han sa under den korta tid vi dejtade. Jag skrattar fortfarande åt det. Utan att för den sakens skull gå med på att han skulle vara rolig. Som han själv ansåg.
Det hela kulminerade i att han skrev lite nytt material. Hans typ bästa material någonsin. Han testade det först på kollegorna på jobbet och enligt honom “vred de sig av skratt” i sina ergonomiskt riktiga kontorsstolar. Han sa att de kallat honom “ordkonstnär”. Han sa att de sa att han var roligare än de flesta tal de hört på en kollegas bröllop veckan innan, och det hade verkligen varit roliga tal, de hade verkligen raljerat över i synnerhet brudgummen då.

Raljerat.
Ordkonstnär.

Och med denna upptakt så skulle man antagligen bli spänd och peppad på att höra det “nya materialet”. Och jag ber att få påpeka att nej, denne man var inte professionell komiker på något sätt. Han jobbade “på kontor”. Var ingen skrivande person.
Men hans lite olyckligt överpeppande inför sitt eminenta gag gjorde mig bara så trött och föraktfull. Jag blev alltså den totala motsatsen till peppad. Det får liksom inte gå till så här. Och heller inte att han tar fram YouTube-klipp med olika komiker, visar för mig och berättar om deras olika stilar. Steve Martins ståupp, Eddie Murphys Raw och någonting med Chris Rock. Förklarar vad som gör dem roliga (men misslyckas i detta). Säger “Så helt olika humor har vi ju inte”. Han poängterar att jag ju också gillar humor. Ju. Jag är ju också inne på det.

Så när han drar sitt superskämt, som jag i dagsläget inte ens minns så tänker jag “men skratta lite åtminstone nu då så att det inte blir sjukt dålig stämning” men Kan Inte Förmå Mig att ens le. Jag ger honom inte ens ett leende. Jag försöker men det går inte. Det GÅR bara inte. Jag sitter tyst, stel och med ett nollställt ansikte. Jag är ju också rolig. Jag är också inne på humor.

• Postad 2015-12-12
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None