Juletid

Mamma hade som vanligt gått all in. Hon lever efter devisen att valfrihet är superbra, hellre åtta olika sillsorter att välja mellan än, säg, tre. Och så har det alltid varit. Och så blir det. Och det vilar förstås något rörande över det, alla ska kunna få precis som de vill ha det.
Vi var fyra personer runt julbordet. Jag åt cheddarost som om det inte fanns en morgondag. Vi öppnade den hemgjorda musten som exploderade och dekorerade hela köket, från golv till tak, i brunt sockrigt bubbel. Det blev ingenting över att smaka på. Snopet. Istället fick vi ta fram en stege och tvätta taket och köksluckorna innan vi belönade oss med korintkakor och mandelmusslor enligt mormors gamla recept. “Det är viktigt att hålla på traditionerna”, sa mamma och för en gångs skull höll jag med henne. Vissa traditioner länkar oss bakåt, håller vårt band med de som är borta levande. Jag fick vackra och fina presenter, de var fulla av omtanke. Varma sockor och ett årskort på Skansen.
Jag scrollar Twitterflödet och ser den ena åsikten efter den alla om julen. Jag vet inte, folk få säga vad de vill men julen gör mig ödmjuk och får mig att vilja bli en bättre människa. Förtjäna optimismen i mammas blick, den som hoppas att alla har det bra och tar lite extra av det hembakade godiset. Ömheten i de omsorgsfullt dekorerade juletiketterna på paketen. Det finns en kärlek och ett hopp i det som jag har i det närmaste svårt att ta för att det känns mig övermäktigt. Säga vad man vill om julen men jag känner bara värme och tacksamhet. God jul.