Jazzhands

De högsta vågorna

morro
En sån där dag som när jag tänker på den verkar filmisk, som om den var regisserad. Och samtidigt känns ingenting varken kulissartat eller iscensatt utan bara som målet, det man ändå hoppades på – kanske till och med visste fanns där – längst borta vid horisonten.
Vi delar världens i särklass största omelett på en diner, eftersom jag älskar diners och det vet han. Vi träffar två av hans vänner där, ett gift par, och de är rara och fina. Det visar sig att killen gått i samma skola som fotbollskillen och jag, alltså i Fresno där jag var utbytesstudent. Ännu ett parallellt liv som dyker upp.
Vi åker vidare till kusten, det tar inte lång tid. Vi ser konstiga svarta fåglar på klippor och mäktiga, höga vågor. Några surfare syns därute som små fläckar i det klara, blekt blå vattnet. Vågornas skum ser ut som vispad grädde. Jag fattar hans hand och han låter mig ta den. På väg tillbaka till bilen ser jag en orm, en smal rackare med gul rygg, och hoppar till. Kanske skriker jag också. Han skrattar och retas men sedan lägger han armen om mig och frågar mig om jag blev rädd. Sedan retar han mig i en kvart.
Vi åker vidare till en annan söt liten kuststad där vi förgäves spanar efter uttrar och sälar. Vi går in i en knasig turistbutik och jag köper fula vykort från 60-talet. Suddiga, kulörta. Vi går in i en butik som säljer snäckor och skrattar åt olika figurer man klistrat ihop av snäckor, som en groda, en clown och Beatles.
Sedan åker vi till ett hundhem och klappar och leker med herrelösa hundar. Vi låtsas att vi är ett par som är intresserade av att adoptera en hemlös hund så att vi ska få leka med dem. Jag gillar en svart mjuk, fluffig hund som ser snäll ut om än lite blyg. Jag kramar honom och begraver huvudet i hans päls medan fotbollskillen försöker kasta en boll till en blyg terrier. Vi ser på varandra och skrattar och han säger att den svarta hunden ser ut att heta Walter.
Vi åker hem, tar en tupplur på hans säng innan vi går på bio som ett amerikanskt par som har date night på fredagar, som om det är något vi alltid brukar göra. Så känns det. Familjärt och spännande på samma gång. Vi går hem sent på kvällen, stannar och köper en te till mig på Peet’s. Han smakar. Vi går hem och spelar UNO och Yatzy och jag försöker att inte bli alldeles för sur när jag förlorar. Han säger att han ska pigga upp mig genom att laga quesadillas. Klockan är över midnatt men jag tycker ändå att det låter som världens bästa idé och jag ler när han säger att det ska bli skönt att sova länge, länge i morgon.

Etiketter None

Fredag kväll

fremont-theatre1
Och under filmen tar han påsen med m&m och häller ut några i sin hand. Sedan greppar hans hand min hand i biomörkret, öppnar den varsamt och lägger tre m&m där. Världens minsta gest och jag kommer att minnas den för evigt.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen