Om Los Angeles

Jag har ibland svårt att beskriva Los Angeles. Inte staden i sig, det är enkelt, men mitt eget Los Angeles. Jag började resa hit för lite över tio år sedan, då var det i tjänsten. Jag åkte hit på junkets och skrev om film. I samma takt som jag såg Los Angeles öppna sig mer och mer, och mina vänner här blev fler, växte också min kärlek för staden. Det var inte kärlek vid första ögonkastet men närapå.
Jag brukar säga att det jag älskar mest med staden är att ingenting är konstigt. Det är en enkel sammanfattning. För mig personligen har det mer och mer handlat om en fristad, ett ställe där jag är lika mycket Alice i Underlandet som hemma i mitt alldeles egna happy place. Det är hit jag åkt för att skriva böcker och det är hit jag åkt för att pausa världen och bara observera min egen andning, försäkra mig om att den är där.
Jag blir påmind om det av flera anledningar. Dels av några underbara kommentarer här. De som säger att de följer mig och får stöd av att läsa. Det värmer oerhört. Och mitt budskap är – det blir bättre.
Dels ramlar jag över ett foto. Det är taget sex veckor efter att jag skrivits ut från sjukhuset. En två veckor lång vistelse på psykavdelningen. Klinisk depression och inte så lite ångest. Här är bilden och jag vet inte vad ni ser men när jag ser denna bild så minns jag smärta, åtta olika sorters medicin och en jobbigt pockande känsla av utsatthet och skörhet.

Det är alltså sex veckor efter sjukhuset. Sex veckor. Eller mer, jag åkte hit ungefär sex veckor efter att jag blev utskriven. Jag ser att jag försöker le men det är inget leende. Jämför med det här leendet till exempel. Det är något som inte stämmer här.
Jag är mager, vilket jag inte är i vanliga fall, och håret är ledset. Till och med försöket till att rosa till kinderna lite är skevt.
Min impuls, så fort krafterna återvände som smått, var alltså att åka till Los Angeles. Tänker att detta inte är oviktigt i sammanhanget. Inte bara är hyfsat ytliga saker som sol, värme, palmer och tidsskillnaden (man störs inte av att folk försöker nå en) bidragande faktorer här. Utan också den där känslan av att ingenting är konstigt.

Ingenting är konstigt.

Det är lätt att försvinna här, det är mindre lätt att stå ut i mängden. Som i alla större städer skapar man sitt eget lilla universum. Man hittar sin del av staden, området, kvarteret. Och för mig har det varit rent av livsavgörande. Precis det blir jag påmind om när jag läser kommentarerna och när jag hittar den här bilden. Det hade kanske kunnat bli någon annanstans men det blev Los Angeles för mig. Jag gillar kontrasterna mellan det hysteriskt spirituella (med avarterna raw food, yoga, soul cycle, organic, hippie, allt du önskar kan du få, marijuana och individualism i kollektivet) och det hårt materialistiska (med avarterna spa för hundar, Rodeo Dr, enorma bilar och en rädsla för socialism).
Jag älskar att allting finns, allt är tillgängligt. Gå runt i flipflops, gå runt i Louboutins, det är sak samma. Att prata med någon vid busshållplatsen är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är galen och maten är närodlad och helt enkelt toppen och givetvis ska portionerna vara stora nog så att de räcker till en familj och fyra för annars är det snålt.
Allt det där och ganska mycket till. Och det är hit jag åker för att ta igen mig, få idéer, skriva, känna att allt ändå är ett äventyr ändå och att det inte alltid är svårare att säga ja än nej.

“Where everybody knows your name”

När man inte vet vart man ska gå så går man hit. Caféet där man får välja mellan chewy och crisp om man köper en chocolate chip cookie som de sedan värmer lätt i ugnen. Där de känner igen mig och man hör signaturmelodin till Cheers ljuda i bakhuvudet när de säger “Kul att se dig igen, hur är läget?”.
Fotbollskillen skriver “Regnar det där du är?”. Det gör det inte. Det är perfekt eftermiddagssol här och jag känner mig glad och tillfreds. Om han Google-översätter den här bloggen? Tror inte det, han har knappt kollat mina bilder på FB (“Jag började men det var så många plus att jag kände mig stalkig”). Men givetvis är det något av en risk jag får ta.
Känns som om jag fortfarande är mätt efter måltiden igår på Carneys, en konstig diner som är ett gammalt tåg, med rätt undermålig om än billig dinermat. Kommer inte att gå dit igen. Men att sitta här och dricka kvalitetste, skicka tankar till A som ligger hemma och är sjuk och retas med fotbollskillen som fortsätter att påminna mig om att jag snubblade över resväskan första gången vi sågs och gick upp till hotellrummet för att lämna hans grejor – det kommer jag att göra igen. Med säkerhet. Jag känner det.

California fun

Brorsan och hans fru reste till SF i morse, brorsan börjar sitt nya jobb där på måndag. De lämnade kvar hamstern, han ska bo hos mig i några veckor tills de är hemmastadda däruppe.
De åkte tidigt i morse, jag vinkade hej då och lade mig sedan på sängen med kläderna på för att “ta en liten lur”. Vaknade närmare tolv av att dörrklockan ringde. Det var landlorden som kom för att kolla till det stora hålet i väggen. Strömmen gick i köket för några dagar sedan, det tog tid att få hit en fixare så alt i kyl och frys blev dåligt. Fixaren kom, konstaterade att hela elskåpet behövde bytas ut och langade in en yxa i väggen. Han sa att det skulle ta minst två timmar så jag gled ut. Kom tillbaka och hittade ett stort hål i väggen. Med ett elskåp i visserligen men ett stort hål.
Besväras inte av hålet i väggen men tänkte att min landlord ville bli underrättad så nu är den grejen på gång.
Det regnade i natt, gatorna är våta. Jag är seg efter dagens hackiga start. Har en hel drös med jobb nu plötsligt. De tenderar alltid att komma klumpvis. Märkligt. Hade ändå “tur” som var relativt fri medan jag hälsade på fotbollskillen på kusten.
Så jag skulle behöva jobba. Skulle behöva gå ut. Röra på mig. Gå. Men känner mig seg och fantasilös idag, kommer inte på något bra utflyktsmål. Men tänker att jag drar ut och ser vart vägen tar mig, ungefär så. Och att jag någonstans, längs vägens gång, köper en frozen yogurt med nötter och chokladsås.