Tåget, acceptansen, vardagen, känslorna

Det rullar på. En lätt stress sveper in men det är nog tillfälligt. En ovana efter bortkoppling från vardagen i två månader. Och ett ganska späckat schema nu närmast med möten, uppdateringar och fika. Sånt som ska tas igen. Sånt som är “men vi tar det när du kommer hem igen”.
Boken känns fortfarande ny och spännande, det är härligt. Inget “den är gammal för mig nu”, inget sånt. Ännu.
Ser en rutten film som jag ska recensera, skriver ihop en grej om Gift vid första ögonkastet och upprörd lite grann över den här kvinnan som blandar ihop mindfulness och “positivt tänkande” som inte har med varandra att göra alls. Och hon får det dessutom till att mindfulness i första hand handlar om att “bota cancer” vilket ju heller inte stämmer. Det finns teorier om att mindfulness kan hjälpa vid smärta men i första hand är det ju ett redskap som används för att observera sina tankar och känslor och därmed bli medveten och uppmärksam på till exempel tankemönster och reella känslor. Det handlar om acceptans, inga förbud (som hon felaktigt påstår). Tvärtom, det är motsatsen till förbud. Det handlar om att genom observation skapa en distans, förståelse och acceptans. Precis som jag lyckas göra ibland och därmed dämpar till exempel ångest.
Vad “positivt tänkande” har med saken att göra vet jag inte. Det är knappast ens besläktat.