Jazzhands

Brevet

walt
Har några brev jag lovat och tänkt författa ett bra tag, det står på ToDo-listan, men de skjuts upp. Inte för att jag inte har lust eller för att jag inte har något att skriva utan för att jag inte vet när kapitlet är slut.
Jag lovade att skriva till min förra shrink, när det kändes okej, och tala om hur det går. Hur läget är. Hur resultatet av terapin funkar. Och detta är rimligt och bra tycker jag, att man vill veta om ens metoder hänger med även utanför terapin. Och jag berättar gärna. Men det känns lite som att utmana ödet nästan att skriva “livet är stabilt”. Kanske skrivs ett nytt kapitel dagen därpå då livet inte alls känns stabilt?
Men jag kan ju förstås skriva ett brev i ett slags retrospektiv. Skriva vad som utmanat hittills och hur framgångar i att hantera motgångar skötts hittills. Och att det är en klar förbättring där. Hittills.
Det är en idé.
Och sedan ska jag svara på ett brev från en amerikansk vän som helt utan förvarning eller startsträcka ville tala om att han älskar mig. Jag fick så blandade känslor, en av dem var något som liknade svek. Jag skrev tillbaka, det här är hans svar på mitt svar. Han är sansad (det var han även i förra brevet) men jag märker att han har många tankar, börjat uppslukas av vad livet ska gå ut på, att vi har så kort stund här på jorden och så vidare. Och den känslan, tillsammans med “man har inte tid att tveka!”-känslan bidrog säkert till att han skrev det förra brevet.
Hur som helst, honom måste jag också skriva till och har avsatt denna tid, denna stund på söndagen för detta. Och söndagen verkar ha avsatt tid för mig dessutom – regnigt och ruskigt väder. Riktigt grått. Jag tänder ett ljus och tar fram en filt. Det skulle jag aldrig gjort för nu lockar det plötsligt mer att kolla tv-serier.

Etiketter None

Man värjer sig

hughes
Jag önskar att jag inte hört det men samtidigt är det en information som nog kan vara viktig. Att han helt gått vidare och har en relation med en tjej i bekantskapskretsen sedan ett tag tillbaka.
Det borde ju inte komma som en överraskning. Varför skulle han inte ha en relation?
Och jag känner hur det borrar och darrar och fryser i bröstkorgen. Men aldrig så pass att det går hål, rakt igenom. Jag själv förvånas av min nya rustning.
Jag tänker att detta händer, sånt här händer. Varför skulle det inte göra det? Han är väl värd att älska och låta sig älskas? Kanske går det bättre den här gången. Kanske inte. Jag har ingen påverkan.

Etiketter None

Ljusa tider

shake
För övrigt är jag värd detta. Det känns så. Som att jag tjänat av de svåra åren (och då i synnerhet 2013-2014), kämpat tills kroppen var svag och jag trodde att jag inte kunde kämpa längre. Då grät jag och kämpade lite till och nu är vi här.
Inget varar för evigt, det är livets stora lättnad och stora tragedi. Men för i helvete vad skönt det känns när man kan andas lätt, fritt och helt normalt. När man kan vakna, slå upp ögonen och tänka att det är så gott med frukost, det är så härligt att vara just precis här och det finns så många saker att se fram emot. Så många saker att vara glad och tacksam för. När hjärtat och bröstkorgen motat bort ångesten och det istället finns plats att släppa in det ljusa, det stabila, det helt normala. Det som varierar i färg men som är en bra bit ifrån riktigt granitgrått, skiftandes i matt och livlös svart.
Jag kom igen, jag gjorde det. Jag räknade tabletterna och sa “jag behöver er nu men jag vill inte behöva er sen”. Och sen är nu. Det är 2016 och sinnet är ljust. Detta kommer inte heller att vara för evigt för så fungerar det men det är 2016 nu och sinnet är ljust. Tanken och känslan stannar där och vilar där ett tag.

Etiketter None

Personligt

pappa
Jag undrar när man blir en person? Jag hittar ett gammalt foto på mig och pappa. Vi har en cool blick båda två, skulle säga att det finns ett klart släktskap tydligt i bild. Kan jag vara fyra år kanske? Visar den för A som säger att jag alltid är mig väldigt lik på bilder när jag är liten, när jag är barn. Men desto mer olik i tonåren och 20-årsåldern.
Sedan blev jag en person då kanske. I 30-årsåldern? Det verkar sent. Men det är först då som jag börjar se ut som den person, det barn, jag en gång var. Eller så är det först då man börjar slappna av, börjar acceptera och slutar att modifiera så mycket med yttre attribut och markörer?
Hur som helst, det börjar bli bokdags. Lite intervjuer, lite högläsningar och sånt. Jag står i startgroparna, en månad kvar till release. Och givetvis handlar många samtal om rötter och miljö. Ursprung. När och hur blir man den man blir. Slutar man någonsin utvecklas till sin alldeles egna person?
Och jag tror faktiskt att ingen faktor påverkat min person lika mycket som klass. Jag tror, men detta kan jag ju inte veta säkert, att det påverkar mig mer än könstillhörighet. Miljö och med den klass. Klass och med den miljö.
Självklart hade jag önskat att min pappa levde och kunde uppleva detta med mig. Men han lever inte, jag har accepterat det och drömmer inte längre om honom lika ofta och lika uppgivet. Men han finns i mig, i mitt arv och han finns i allra, allra högsta grad mellan sidorna i min bok.

Etiketter None

Tåget, acceptansen, vardagen, känslorna

3daa6dbeb5ea96c79e304e6ee0e95c2b
Det rullar på. En lätt stress sveper in men det är nog tillfälligt. En ovana efter bortkoppling från vardagen i två månader. Och ett ganska späckat schema nu närmast med möten, uppdateringar och fika. Sånt som ska tas igen. Sånt som är “men vi tar det när du kommer hem igen”.
Boken känns fortfarande ny och spännande, det är härligt. Inget “den är gammal för mig nu”, inget sånt. Ännu.
Ser en rutten film som jag ska recensera, skriver ihop en grej om Gift vid första ögonkastet och upprörd lite grann över den här kvinnan som blandar ihop mindfulness och “positivt tänkande” som inte har med varandra att göra alls. Och hon får det dessutom till att mindfulness i första hand handlar om att “bota cancer” vilket ju heller inte stämmer. Det finns teorier om att mindfulness kan hjälpa vid smärta men i första hand är det ju ett redskap som används för att observera sina tankar och känslor och därmed bli medveten och uppmärksam på till exempel tankemönster och reella känslor. Det handlar om acceptans, inga förbud (som hon felaktigt påstår). Tvärtom, det är motsatsen till förbud. Det handlar om att genom observation skapa en distans, förståelse och acceptans. Precis som jag lyckas göra ibland och därmed dämpar till exempel ångest.
Vad “positivt tänkande” har med saken att göra vet jag inte. Det är knappast ens besläktat.

Etiketter None

Balans

IMG_3373
Snålt med uppdateringar. Jag har inget minne av att jag brukar ha så här svårt med jetlag men det kanske jag har? Har jag förträngt det? Vaknar vid fyra på morgonen, dödstrött vid fyra på dagen. Skriver långa ToDo-listor men får ingenting avbockat eftersom jag säckar ihop. Inte brukar det väl vara så här galet?

Träffar A. Vi äter Mariekex och kollar på Gift vid fösta ögonkastet. Vissa saker förnekar sig aldrig. När Facebook skickar en påminnelse om att vi känt varandra i åtta år blir jag rörd och glad.

Fotbollskillen? Vi hörs varje dag, tillbaka till samma rutin. Men ändå inte, något är lite annorlunda nu. Tryggheten är kvar, säkerheten också. Men vi kan prata på ett annat sätt, vi har ju faktiskt delade upplevelser nu.
Vilken skillnad det kan göra med attityd.

Ser på Gift vid första ögonkastet med A och den där något emotionellt naiva prästen pratar om att man kan gå in i en relation “såhär” (händerna som skydd framför ansiktet) eller med ett “wow” (händerna ut i en välkomnande gest). Det han på sitt högst förenklade sätt försöker säga handlar om tillit och hopp. Och mod. Att låsa sig har aldrig varit ett alternativ för mig, trots stora insatser och stundtals stora förluster. Skillnaden nu mot då är att insatserna behöver faktiskt inte vara megastora. Det räcker bra med att investera det man har råd att förlora. Räntan är ju ändå ganska hygglig om det går vägen.

Etiketter None

En stilla lunk

tossig
Det gick smidigare än jag trodde med allting. Flygresan kändes uthärdlig, min väska var den första som dök upp på bandet (känns som att hitta en fyrklöver) och jag kom hem till lägenheten i lagom till till sängdags.
Jet lagen sitter i kraftigare än väntat, tror jag somnade några sekunder i frisörstolen på morgonen, medan de tvättade håret. Var på möte hos bokförlaget efteråt och piggnade till när jag fick ett provtryck av Åsneprinsen i handen. Vi pratade om bok nummer tre – något jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat tro skulle hända för, säg, tio år sedan – och jag har ju faktiskt en idé på en sådan. En idé som förlaget är positiv till så nu blir det till att lämna Jim och åsneskriet ett tag, så gott det går, och krypa in i huvudet på en helt annan person. Det känns bra. Jag har faktiskt saknat att ha ett megalångt Word-dokument att ta upp och plocka med i tid och otid. Har känt mig “ledig” på ett sätt som gör att det nu är dags att börja ett stort projekt igen.
Men först sova. Herregud, sova. Jag går runt som i en dimma. Jet lag åt hemhållet är verkligen tio gånger jobbigare än dithållet.

Etiketter None

“There’s no time to lose”, I heard her say

having fun
För övrigt hoppas jag ju på stora Hainer-året 2016. Eller Hainer-hösten i alla fall. Har jag berättat om astrologinfallet? Två år sedan, kanske tre, kände jag mig nere i sviterna från depression och ville ha ett tecken, om än så tunt och vanskligt, på att saker skulle bli bättre. Jag famlade överallt. En astrologifrälst väninna uppmanade mig ganska strikt att gå till en astrolog. Fast jag inte tror på sånt skit så gick jag ändå till två stycken. Jag had enågon slags “second opinion”-tanke där, trots min skepsis. Hur som helst, båda astrologerna/charlatanerna sa att hösten 2016 skulle bli mitt bästa någonsin.
Och det ser onekligen ljust ut för tillfället. Boksläpp nu i vår (11 april, folks) och en ny bokidé i pipelinen. Den ska diskuteras med förlag och blir det deal så blir det självklart en förlängd LA-resa som kombineras med skrivande. Håller tummar och hoppas att få min skepsis mot astrologi överbevisad och totalkrossad.

Etiketter None

‘Cause I’m leavin’ on a jet plane

fig tree sb
Solen kom fram igår och med besked. Jag tror det blir samma väder idag. Mulet så här på morgonen och sedan solsken som en plötslig glad överraskning strax innan lunch. Kanske hade jag föredragit mulet. Eller så är det härligt med lite, lite extra d-vitamin innan nollgraden hemma.
Egentligen fattar jag inte varför jag åker härifrån över huvud taget. Jag är alltid gladare här och räknar alltid ned till nästa resa tillbaka. Hur länge jag än stannar så känns det alltid för kort. Men jag vet att jag kommer tillbaka. Sheila säger att hon träffar mig mer än hon träffar vissa vänner som bor i Los Angeles.
Men det hjälper ju ärligt talat föga när det är dags att sätta sig på planet. Men hittills har jag ändå kunnat kontrollera det hela. Och jämförelsevis (och nu jämför jag med ångest och gråt) så har jag varit en oas av lugn. Det var bara igår jag var tvungen att fiska öppet och skriva “Jag är nervös och lite ledsen för att resa. Tänker att det är bättre att fokusera på något konkret och bra, som att du kommer till Stockholm” men han nappade inte. Jag funderade på att skriva någonting annat, något som kunde ge mig en boj tillbaka men insåg att dels kommer det aldrig räcka för mig, jag måste hitta den tilliten någon annanstans. Förslagsvis hos mig själv. Och dels vet jag ju redan, innerst inne, att han saknar mig och hoppas på mig. Det vet jag. Och det har han skrivit. och det var ju bara några dagar sedan han sa det så vad har ändrats? Ingenting, förhoppningsvis.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen