Snäll mot sig själv och så vidare…

Jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan av att något håller på att hända, som en båt som börjar att tappa kursen. Håller en presentation av boken, läser ett kort stycke högt och känner mig ofokuserad. Hoppas att ingen märker.
Lägger mig tidigt, vaknar vid sex. Känner efter vart oron sitter. Jag måste försöka tona ned den. Inte spä på den genom att tänka att något “känns fel”. Men jag kan inte skaka den av mig.
Kanske känner jag en viss boknervositet. Inte inför vad “folk ska tycka”. Mer om någon tycker någonting alls, över huvud taget i så fall. Nej, snarare att jag fortfarande känner mig “ledig”, som om jag slöar för att jag inte skriver på något stort projekt.
Intervjuas av en lokaltidning, det är roligt. Rodeo publicerar ett utdrag av boken.
Och hela tiden nu den där känslan av undantag och väntan. När kommer katastrofen, jag känner ju att den är på ingång?