Blandar och ger

Kvällen innan recensionsdagen skrev jag till fotbollskillens kompis att jag var ganska “zen” inför morgondagen. Boken är tryckt, det är inte så mycket jag kan göra åt saken om den inte faller alla i smaken. Min fantastiska redaktör som jag har allt förtroende i världen för har okejat det hela så nu är det som det är. Zen.
Trodde jag. Tills recensionerna (fler än jag hade tänkt mig eller ens anat) ramlade in. Boken är pratig, tycker en del. Tom, tycker någon annan. Någon läser in en problematisering av folkhemmet och hemvändningen och tycker att det inte håller. Men ingen ogillar boken, så vitt jag kan läsa, och några saker återkommer som bra dialog, bra språk (“rakt som en tvättlina” stod det i någon recension, det var fint) och lite annat. Inte mindre än tre (!) gånger jämförs den med Stoner. Och jag passar på att erkänna här och nu att den boken har jag faktiskt inte läst.
Men inte fan är jag zen kring detta. Det känns du såklart overkligt att läsa om sig själv i tredje person. “Hainer tycks resonera…” och så vidare. Och så dimper den här recensionen ned. SvD skriver att det är en helt underbar bok som ska läsas både en och två gånger.
Och lugnet infaller sig. Inte bara på grund av Malmbergs text utan för att…
a) Åsnan Jim känns relevant att skriva om och recensera. På helsidor och halvsidor i stortidningar.
b) Åsnen Jim går att läsa på så många sätt. Folk blir arga på Mats, hatar Mats. Folk ogillar menlösheten och tomheten. Folk hyllar menlösheten och tomheten. Folk ser händelselösheten som en metafor och ett stilistiskt grepp. Folk ser menlösheten som brist på stilistiskt grepp.