Rensning och sortering

Får en plötslig, nästan våldsam, ingivelse att städa. Alltså verkligen städa. Vårrengöring antar jag, blandat med att fotbollskillen kommer hit nästa vecka (!) och i någon slags morfad nervositet tar jag fram trasor och dukar och börjar feja. Tvättar fönster, rensar garderober och går till återvinningen med papper, glas och plast. Putsar alla horisontella ytor, tvättar kylen.
Kanske sammanfaller det med att solen plötsligt är här på allvar, kanske putsade jag fönstren ovanligt bra just denna gång men när jag lägger mig raklång på soffan, utmattad och riktigt snuvig, så ser lägenheten både ljusare och större ut. Perspektiv, tänker jag.
Jag pratar med en gammal vän som berättar om en döende förälder som hanterat sitt insjuknande med vrede. Bara vrede. En del av mig kan förstå vrede som ett svar på ett dödsbud och en obotlig sjukdom. Vad fan har jag gjort? Och varför ska jag dö när en massa idioter får leva vidare?
Perspektiv, tänker jag då också. Och tänker på hur en händelse som inträffar och uppfattas på ett sätt i barndomen sedan ändrar färg och form genom åren. Som ett kalejdoskop. En frånvarande förälder som plötsligt ska dö. Och vreden över allt som gått förlorat.