Ibland önskar man att världen var mer som ett gammalt ex av Svenska MAD, ibland inte. Ibland inser man att man lever i ett ex av Svenska MAD. Ibland har en kompis till en kompis till en kompis hört att man skissar på en bok om dickpics och kompisen vet inte vad dickpics är och dessutom är han man och har aldrig råkat ut för någonting sånt men han har pratat med sin tjej om dickpics och de har kommit fram till att det är dåligt och att de inte fattar vad killarna håller på med. Plus att det liksom inte går att dra några slutsatser för alla män är ju olika.
Det är ungefär här jag borde säga okej, det är supertrevligt att du vill förklara ett ämne för mig som jag ägnat många timmar åt att forska i, som du efter ett samtal med din tjej kommit att bli expert på. Men jag har inte tid.
Men så säger jag inte, jag svarar bara passivt-aggressivt på de frågor han för eftersom han verkar vilja föra något slags samtal om detta om än på bebisnivå (“Men ingen tjej vill väl någonsin få en dickpic liksom? I vilket sammanhang skulle man vilja det, liksom?”). Och detta är typiskt och jag blir sur på mig själv som inte säger stopp nu, snälla. Jag orkar inte. Sen säger han att han håller på med en bok om en ung man som har svårt att hitta sin plats i världen och tjejerna förstår inte varför han är besatt av serietidningar och han måste förklara tills han träffar en tjej han inte behöver förklara för och när de tar av sig nakna ser han att hon också tatuerat in nån superhjältesymbol på armen.
Jag säger lycka till. Det är allt.

• Postad 2016-05-07
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 6

Etiketter None