Jazzhands

Läskigheter

Bamse
Brorsans hamster har haft en tumör ett tag nu. Den växer hela tiden, nu är den stor som en valnöt på den lilla varelsens huvud. Hamstern är gammal nu men äter okej, springer runt i hjulet ibland och gillar att bli klappad. Då gör han sig platt och slappnar av. Å andra sidan kliar han mycket på tumören som snart kommer att täcka hans öga så att han inte längre ser. Utifrån och objektivt kan man ju tänka att det är humant att avliva kraken men dels så äter han ju fortfarande och lever i stort sett som förut. Han verkar inte ha ont. Och dels är han rätt så gammal redan, han kanske är värd en naturlig död?
Jag vet inte. Men jag tänker på hur kort ett hamsterliv är. Och hur fäst man kan bli vid varelser vare sig deras personligheter är uppdiktade och projicerade eller verkliga. Kramdjurs personligheter är uppdiktade, det känns ändå svårt att packa ned en älskad, uppstoppad vän i en låda på vinden. En hamster har väl en hamsterpersonlighet likt de flesta andra hamstrar men man vill gärna tro att han är lite egen och speciell ändå. Detta inträffade för mig när jag passade kraken två veckor i somras, jag tyckte att han var rolig, egensinnig och orädd. Kanske är det egenskaper jag projicerar på en varelse som mest bara är ute efter att överleva och ingenting mer?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen