Jazzhands

Drömmen och sanningen

Mem_dream_reflec_Jung
Den som blickar utåt drömmer, den som blickar inåt vaknar och så vidare. När jag drömmer om dödsfall är det alltid en stillsam, jobbigt medveten död (jag är medveten om att den kommer och att den är oundviklig) medan min reaktion på döden är ytterst våldsam. En hejdlös förtvivlan, en fysisk utmattning. Jag kan vakna och känna mig instabil resten av dagen.
Oftast är det pappas död jag drömmer om. Samma struktur men olika skepnader. Men i natt drömde jag att mormor dog. Jag var med henne, jag fanns där och vi visste båda två att nu skulle hon dö. Men min reaktion blev omkullkastande hemsk, i drömmen skrek jag till mig själv gång på gång “minns henne levande, minns henne stark”.
Jag vaknade med obehag.

Min mentor som jag älskar innerligt är jungian och jag vet mycket väl att inom den skolan betyder dödsfall i drömmar inte nödvändigtvis någonting negativt, snarare tvärtom: en förnyelse, man går från ett stadium till ett annat.
Och ska jag vara optimistisk, och det ligger i min natur, så applicerar jag det på att jag börjat rensa runt om kring mig som besatt. Vinden, garderoberna. Stora lass till soprum och välgörenhet. Det är mer än vårstädning, det är en uppresning. Vad ska jag ha så här mycket prylar för?
Jag tror jag vill göra mig flexibel, göra mig lätt. Förbereda mig för en höst utomlands, inte bunden hit. Bokskrivande (eller skissande, ingen press där), fotbollskille vid kusten och en tågresa upp till brorsan vid den blåsiga hamnen i norr.

Men ändå: obehaget. I drömmen skriker jag tills jag faller ihop utmattad, jag bokstavligen slåss med mina sorgkänslor och slår på mig själv för att få dem att försvinna. Måste uppbrott och förnyelser vara våldsamma? Tydligen i ens undermedvetna i alla fall.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen