Har alltid undrat hur folk hittar till Jazzhands

Ständigt denna kalufs

Jag kan bli sur över att han med kalufsen inte lämnar mig ifred. Det var vintern 2014 vi såg varandra sist, då sprang jag bara på honom och sprack upp i ett leende. Där är du ju! sa min hjärna glatt och självklart. Där är du ju!
Ser en kille som ser precis ut som honom snedda över gruset för att gå till Bananas. Samma klädstil, blandning av dandy och vanlig stockholmare med dragning åt ängslig märkesshopping. Svenska märken då givetvis.
Jag tror inte att det är han. Men samtidigt stör det mig att jag bara dagen innan plötsligt kommit att tänka på när vi låg på en picknickfilt, såg upp mot en blå himmel mellan trädkronor och han sa att jag hade vackra fötter och tår. Han kallade dem “prinsesstår”.
Som i “Men vilka vackra fötter du har! Och tår! Som prinsesstår!”.
Och detta slår mig när jag målar tånaglarna orange innan jag går och lägger mig och ett styng av både saknad och glädje svider till i hjärtat.
Sedan tänker jag att det jag tar med mig här och nu är att jag har fina fötter. Och det tycker jag nog att jag har. Inga problem att gå i sandaler där direkt.
Och så ser jag en kille som ser ut som honom snedda över gruset och jag stannar till, hajar till som om jag sett en enhörning.
Men det är inte han och spontant andas jag ut, känner lugnet sippra tillbaka ut i venerna.