En debut

Min debut som fotbollsfru (“WAG”) var inte helt framgångsrik. Jag satt mest och huttrade och frös, det blir riktigt kyligt här om kvällarna. Sa hej till en hund och missade någon viktig dribbling. Eller passning. Eller vad termen nu är.
Jag var å ena sidan uttråkad, samtidigt som jag också kunde se att han såg riktigt het ut i fotbollskläderna. Jag upplevde också en konstig avundsjuka. Tänk att vara bra på någonting synligt, som folk kan se omedelbart. Som att vara bra på fotboll. Eller spela ett instrument eller något. Men speciellt avundas jag någon som är bra på någonting fysiskt.
Tänker jag och blir avundsjuk. Vad är jag bra på? Skriva kanske, och det jag skriver finns bara på svenska så han kan ändå inte läsa. Och det är dessutom ingenting som bara syns, omedelbart, som en snygg passning eller dribbling eller vad det nu kan heta. Till och med jag kan se att han är duktig. Till och med jag kan uppskatta skönheten i det, dominansen över bollen. Kontrollen och säkerheten.
Så jag sitter vid fältet och huttrar och är kall. Samtidigt som jag känner avundsjuka. Och den där konstiga, irrationella känslan av att vara tacksam över att få vara med honom, över att han som är så bra på fotboll vill hänga med mig. En logik som inte håller hela vägen, givetvis.
Matchen slutar, han går över fältet och jag ser att han är varm och svettig. Jag vill samtidigt säga att jag tycker att han är så jävla grym och så fruktansvärt vacker.  Och samtidigt inte säga någonting alls eftersom jag är avundsjuk.