“Men ändå”-perspektivet.

Men ändå-perspektivet är det jag känner när jag tänker, på mindfulnessvis, på var jag befinner mig just nu. Inte bara sitter jag på ett underbart café på Kaliforniens kust. Inte bara det.
Men att jag får vara lugn, glad, frisk. Att se att tillstånd ändrar sig, känslor ändrar sig och man är inte alltid lika låst som man tror. Fånga av känslor och omständigheter. Inte alltid.
Och tacksamheten är en fin känsla, en som föder positivitet.

Vi har vårt första gräl. Eller, mer som en diskussion fast med knutna nävar ungefär. Det är jobbigt. Han sluter sig och blir kall. Jag blir grinig och pratar som om jag talar till ett barn.
I stort sett går det ut på att jag tycker han kan tagga ned på skämten om att han hellre vill se fotboll och dricka öl om kvällarna. Han tycker att jag ska sluta tjata om vad han tycker och känner för mig.
Jag var inte medveten om att jag tjatade.
Han var inte medveten om att jag inte fattar att det är skämt.
Jo, det är klart jag gör. Men måste man dra ett skämt svinlångt? Kan man inte känna av?
Men måste du ta allt bokstavligen, kontrar han, kan du inte känna av stunden? Måste jag säga att jag gillar dig varje dag, känner du inte sånt?

Ja, det är en inte helt unik diskussion, ett inte helt unikt gräl. Men det slutar unikt i att två vuxna människor sover utan kroppskontakt. Han med kläder på som han aldrig brukar sova i. Shorts till exempel.

Han drar tidigt på morgonen, jag ställer mig upp och kramar honom. Tänker att sånt här måste man väl ändå kunna klara? Vill inte två vuxna människor som har kul tillsammans fortsätta att ha kul?

Vad som än händer är jag tacksam ändå, tänker jag. Vi har känt varandra ett tag. Det här är den hittills enda riktiga konflikt vi haft.