Som kloka läsare (kära “En tant!”) skriver så kan gräl vara nyttigt. I alla fall är det en del av förhållandet. Den där markören som säger att vi är två, inte en, och vi måste kunna förhålla oss till det.

Själv kommer jag från en familj där man antingen förvandlades till en mussla och låste in sig i ett rum (här har jag och pappa en stor likhet) eller gormade hysteriskt och utan hänsyn till den andre personens uppfattning, känslor eller perspektiv.
“Det är inte alls bara som jag uppfattar det, det är fakta!”, skrek mamma en gång. En mening som för evigt cementerat någonting hos mig. Den farliga insikten om att känslor för vissa kan vara fakta.

Nå. Jag tror att gräl eller diskussioner eller vad man nu vill kalla det i lika stor utsträckning som ömhet handlar om vana. Det handlar om familjebakgrund och så handlar det om vana. Jag är själv ganska dålig på att bråka eftersom jag, med min bakgrund, tycker att det är förlamande läskigt när någon höjer rösten. De få gånger A gjort det mot mig har jag börjat gråta. Något som frustrerat honom oerhört. Han är inte alls lika rädd för höjda röster och olika perspektiv och känslor. Men det är jag.

Det handlar ju också om att verbalisera saker och det är verkligen en vanesak. Inte alla jobbar med att uttrycka sig i ord, som jag. Inte alla går till en terapeut regelbundet för att precisera känslor och upplevelser. Och inte alla är därför vana att göra det. Eller ens känna efter.

Fotbollskillen uttryckte sin besväran över att jag “tjatar om att han ska berätta hur han känner”. Eftersom det inte är så ovanligt för mig att uttrycka saker jag känner såg jag nog inte detta som ett tjat.
Men för honom som är obekväm blir det så. Och han säger att jag borde kunna nöja mig med det konkreta, det som ses och känns.
Och det är också en vanesak. Och en nyttig sådan. I alla fall för mig, som kanske är lite väl fokuserad på orden. Även de som aldrig sägs.

• Postad 2016-08-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None