Det börjar blåsa

Lite så där smått börjar det blåsa, den där darren som kommer när det står ett avslut och väntar bakom hörnet.
Fast avslut är det ju inte, det är ett tillfälligt avbrott snarare. Bokar och trixar med hemresa, ska försöka få in en visit hos brorsan i San Francisco också. Börjar boka in möten därhemma, planera och effektivisera.
Det blir väl så när man förflyttar medvetandet lite och börjar som smått leva gradvis på det andra stället parallellt. Den milda darren.

Jag har väl tre veckor kvar här ungefär. För denna gång, för denna gång.
Jag gillar det inte, samtidigt har jag saker jag vill hem för: äta middag med A, dricka te med mamma, strosa runt i hemkvarteren, gå på Skansens julmarknad och köpa svindyrt bröd som är ack så gott från de självsäkra bagerierna på söder.

Men ändå, det blir ett jobbigt avbrott och ett kliv bort från det säkra till det mer osäkra. Inte för att jag måste ta ut en massa sånt i förväg redan nu, det är ju bara knasigt. För att inte säga onödigt. Men igen: det blir väl så när man förflyttar medvetandet lite och börjar som smått leva gradvis på det andra stället parallellt.

En dag i parken

Vi bilade ned till LA på onsdagskvällen. Trots att det aldrig är jag som kör blir jag ändå alltid trött och utmattad. Man känner sig stel och lite äcklig. Fyra timmars bilande, ungefär, tills vi kom till Anaheim.
Morgonen därpå var vi redo för Disneyland. Fullt med folk, långa köer och allt sånt men å andra sidan är Disneyland alltid värt det. Alltid.
Besökte också parken mitt emot (California Adventure) denna gång. En upplevelse, helt annan crowd än Disneyland. I butikerna sålde man exklusiva prints, sidenpyjamasar med Mickey på och typ handmålade statyetter av Disneyfigurer. Till skillnad från Disneyland där det är mer fokus på gosedjur, leksaker och t-shirts. I California-parken sålde man öl och vin också. Men å andra sidan kostade ett plastglas med öl 85 kronor så det fanns väl ingen överhängande risk att folk blev stupfulla där kan jag tänka mig.
Tur det, eftersom California Adventure har vildare åkturer. Snabbare, mer våghalsade. Berg-och-dalbanor och sånt. Jag är inte ett fan, åkte två grejer och blev yr och illamående. Gud, ibland känner jag mig så himla svag. Som när det är 35C på Disneyland, man står i kö och bränner ansiktet rött i solen (trots solskydd), man får ont i huvudet av att inte druckit nog med te och sedan blir man illamående av typ “Hattmakarens teparty”, när man åker runt, runt i tekoppar. En åktur för barn.

Jaja.

Vi kom hem igår kväll och jag kände en sån tacksamhet. Hela hans familj var med på Disneyland, vi badade i poolen med utsikt från bergen över hela LA, hos kusinens välbärgade mäklarkille.

Ja, men tacksamhet. Över att livet bjuder på och tillåter detta. Detta! Jag försökte formulera något liknande på kvällen, när jag sömndrucket försökte viska fram min varma ömhet. Det blev rörig och stammande pannkaka av alltihop, men det var lugnt. Jag uttrycker mig bättre i skrift. Men jag tror han fattade ändå.