Vi bilade ned till LA på onsdagskvällen. Trots att det aldrig är jag som kör blir jag ändå alltid trött och utmattad. Man känner sig stel och lite äcklig. Fyra timmars bilande, ungefär, tills vi kom till Anaheim.
Morgonen därpå var vi redo för Disneyland. Fullt med folk, långa köer och allt sånt men å andra sidan är Disneyland alltid värt det. Alltid.
Besökte också parken mitt emot (California Adventure) denna gång. En upplevelse, helt annan crowd än Disneyland. I butikerna sålde man exklusiva prints, sidenpyjamasar med Mickey på och typ handmålade statyetter av Disneyfigurer. Till skillnad från Disneyland där det är mer fokus på gosedjur, leksaker och t-shirts. I California-parken sålde man öl och vin också. Men å andra sidan kostade ett plastglas med öl 85 kronor så det fanns väl ingen överhängande risk att folk blev stupfulla där kan jag tänka mig.
Tur det, eftersom California Adventure har vildare åkturer. Snabbare, mer våghalsade. Berg-och-dalbanor och sånt. Jag är inte ett fan, åkte två grejer och blev yr och illamående. Gud, ibland känner jag mig så himla svag. Som när det är 35C på Disneyland, man står i kö och bränner ansiktet rött i solen (trots solskydd), man får ont i huvudet av att inte druckit nog med te och sedan blir man illamående av typ “Hattmakarens teparty”, när man åker runt, runt i tekoppar. En åktur för barn.

Jaja.

Vi kom hem igår kväll och jag kände en sån tacksamhet. Hela hans familj var med på Disneyland, vi badade i poolen med utsikt från bergen över hela LA, hos kusinens välbärgade mäklarkille.

Ja, men tacksamhet. Över att livet bjuder på och tillåter detta. Detta! Jag försökte formulera något liknande på kvällen, när jag sömndrucket försökte viska fram min varma ömhet. Det blev rörig och stammande pannkaka av alltihop, men det var lugnt. Jag uttrycker mig bättre i skrift. Men jag tror han fattade ändå.

• Postad 2016-10-22
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None