Jazzhands

När stunden är inne

graduate
Ett av filmvärldens bästa slut är förstås sista scenen i Mandomsprovet. Hoppas jag inte spoilar något nu men ni vet, den där stunden efter adrenalinet. Efter att man gjort det omöjliga, trotsat alla konventionerna och bara superchansat.

Okej, sen då? Tänkte inte på det.

Det här är en svår tanke att förmedla, den jag ska försöka få på pränt nu. Jag måste tugga på den lite. Den dök upp lite för några dagar sedan tror jag och sedan igår. Då hände nämligen två saker, till synes helt oskyldiga.
Vi såg på sista avsnittet av amerikanska Gifta vid första ögonkastet, där paren ska bestämma om de ska fortsätta vara gifta eller inte. En av dem säger att hen funderat hela veckan, legat sömnlös hela natten och bestämde sig för tio minuter sedan.
Jag blir superirriterad, jag skulle leva resten av tiden med denne med den Stora Darren om jag visste att beslutet var så ogrundat.

Å andra sidan, tänkte jag, kan man någonsin veta? Polarna peppar beslutstagaren med “om du kan tänka dig att leva med hen i tio år framåt så ska du säga ja”.

Kan man tänka sig att leva med någon i tio år framåt? Hur ska man veta det? Befängt ju.

Okej, den andre grejen är att vi sakta, sakta börjat prata om hund. Jag har ju varit inne på hund tidigare men alltid känt att det inte är realistiskt ändå. Jag vill kunna resa, kunna spontangå på bio och inte oroa mig för att Fido eller Rex behöver gå på toa. Så det har varit en sån där trygg fantasi som man vet inte är värd att ens investera i eftersom den är en omöjlighet.

Tills nu då. I landet med tomter, sol, bakgårdar, parker och hundar, hundar och åter hundar. Alla har en. Alla tar med dem överallt. Jag stannar ofta hundägare och ber att få klappa deras små vänner. Och han har börjat göra detsamma och nu säger han att vi borde ha en hund.

Sen att vi kan ha en hund. Att det är en möjlighet. Med tanke på väder, boende och allt.

Och då blir det sista scenen i Mandomsprovet för mig. Och detta är svårt att formulera eftersom vad jag än säger kommer att låta hårdare än vad jag menar. Det är bara det att samboskap, hundägande, ett liv som bygger på tio år framåt (en hund lever ju länge) är något som tidigare känts så bekvämt avlägset. Inget man behöver tänka på nu.

Inte samma som att freaka, inte samma som att tänka Gud vad vill jag. Bara “men hur skulle det kunna se ut egentligen?” och mitt sinne är helt blankt, helt tomt. Jag vill ju inte ens bo i USA. Jag bor på Södermalm i Stockholm och tänker fortsätta med det. Det har sett ut så länge. Att rucka på den bilden och jag blir Benjamin Braddock.

Etiketter None

  • Anna, 8:40 am October 28, 2016:

    Jag är (och var) kanske väldigt naiv, men jag visste att jag hade träffat rätt person och har aldrig tvekat en sekund, verkligen aldrig, om att jag ville spendera resten av livet med honom. Det tog förstås några veckor att börja känna så. Ja, jag var 19 år och kanske är allt enklare då, men jag var bara tvungen att säga att det visst går att veta. Det är klart att det inte alltid blir som man tänkt sig, men VILL man leva med den här personen i tio år framåt? Nu är det tio år senare ganska exakt och vi är gifta med hus och två barn och jag känner fortfarande på samma sätt. Ville bara försvara kärleken lite här 🙂

  • En tant, 10:13 am October 28, 2016:

    Pounce, säger jag, för att citera Sally Bowles. Klart ni skall ha en dogge, klart du ska bo på Söder, finns väl ingen motsättning i detta, tänker jag. Hur bra som helst att leva ihop isär och ihop emellanåt. Människor tror de vet vem som är den rätte i stunden, vill tro men med ålderns rätt vill jag understryka att det finns flera. Det man måste hålla kolla på är sig själv:är jag sorten som drar för att slippa bli sårad? Jag stod kvar en dag, rätt OK blev det. Och som min nuvarande sa när vi hade det som absolut sämst:”jag är kvar så länge jag blir hyggligt glad av att se dig.”

  • Lotta, 2:11 pm October 29, 2016:

    Känner igen mig i det där med hund. Har pratat om det i åratal och klappar ofta hundar på gatan – men gör aldrig slag i saken. Nu skulle det egentligen kunna funka om något år och jag tvekar plötsligt. Är det drömmen jag vill ha kvar och blir det verkligen som jag hade tänkt? Andra bara gör saker och jag funderar och analyserar i oändlighet vilket förstör mer än gör nytta. Önskar att jag vore en doer men vet samtidigt att det inte passar mig. Blir inte bra då. Har lättare att bestämma åt andra däremot. Kan han tänka sig att pendla eller ha dig i Stockholm ibland och skulle det fungera med hunden? Det är väl den första frågan som måste besvaras.

  • Linn, 6:51 pm October 29, 2016:

    Hoppa!!!

  • Jazzhands, 7:15 pm October 29, 2016:

    Jag har svårt att tänka tio år framåt. Av rädsla? Kanske. Eller så har jag blivit realist på gamla dar. Nä, det tror jag inte. Jag är fortfarande romantiker och optimist.
    Men jag tänker att jag självklart vill vara med honom idag, i morgon, nästa vecka, nästa månad och säkert också om ett år. Men längre än så kan jag ju bara hoppas. Längre än så räcker inte min absoluta säkerhet.

    Och ja, som jag ser det får det blir så att jag kommer till CA några månader om året och han kommer till Sverige minst en gång om året. De har ju inte så jättegeneröst med semesterdagar här direkt…

  • Sanna, 4:06 pm November 2, 2016:

    Tror det där är en grej som varierar från person till person. Jag har heller aldrig vetat, känt samma som dig “idag vill jag, imorgon med, antagligen om en månad också”. Har fått ett barn med min partner nu och jag har fortfarande samma känsla. Men ser inget egentligt problem i att inte känna “jag vill leva med honom i 10 år”. Någon annan skulle kanske påstå att jag inte träffat mitt livs kärlek och det kanske jag inte har(?). Men det känns inte fel, så länge det inte känns fel kanske det är rätt? Tror “mitt livs kärlek” och “vill leva hela livet med honom” bara är ett sätt att betrakta kärlek på..

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen