Såg förresten Nocturnal Animals för över en vecka sedan. Jag tänker fortfarande på den. Tom Fords andra film alltså. Estetisk även den (med makeup och markerande glasögonbågar i bärande biroller) men mycket mörkare, mycket djupare.

Nu är “djup” ett ganska fånigt ord men den här filmen har ett sådant. Jag hamnade i en tråd på FB, någon som inte alls tyckte att filmen höll. Att själva hämndmotivet (detta är en sådan film) inte alls motsvarade hämnden som följde.

Men så kan det vara ibland. Om man känner sig sviken, förödmjukad eller någonting annat som sårar ens själva vara. Alltså, något som krossar ens självuppfattning, så kan det uppstå extrema känslor. Tänker jag.

Okej, handlingen kretsar kring en uttråkad och nedstämd gallerist (Amy Adams) i Los Angeles. Både klädstilen och makeupen signalerar vilsenhet. Som göms bakom den fasad som liksom är väntad, klanderfri men samtidigt så icke-levande. Som ett lager puder som fullkomligt begraver det personliga och mänskliga i ett ansikte. Som en rak, tjock snedbena som tämjer ett hår med egen vilja och samtidigt döljer halva ansiktet.

Galleristen får ett bokmanus skickat till sig från en man hon inte hört från på tjugo år. En, ska det visa sig, person hon haft en relation med (Jake Gyllenhaal). Hon läser manuset som spelas upp för oss i publiken i form av en film. Jake spelar huvudrollen i boken, fiktion blandas med verklighet och av känslorna att döma är det rivigt, utan startsträcka, mörkt och inte så lite våldsamt. Fiktionens Jakes rödhåriga fru spelas av Isla Fischer vilket är en fantastisk casting eftersom hon och Amy Adams till och med gjort en grej av att folk alltid blandar ihop dem.

Jag skrev en gång om våldets roll i Inception, att jag som inte ens kan med att se våld i en film och måste tacka nej till att recensera filmer där jag riskerar detta, såg våldets poäng. Det gjorde jag även här. Eller, jag snarare kände det. In i märgen. Jag kände vreden, frustrationen och den sorgliga känslan av att slåss fast man vet att man kommer att förlora.

Här strösslas också fina detaljer och små symboler, på en glidande skala mellan tydlig och lite luddig. En tavla som består av ordet REVENGE, ett djupt skärsår av pappret då hon börjar läsa manus. Det är konkret och snyggt: blodspillan. Manuset är potentiellt farligt, någonting är skrivet i blod.

Sedan finns det inslag som är banala, överdrivna. Scener som ska visa konst, scener som ska visa hur ett tomt förhållande kan se ut. Men det gör ingenting, jag ser detta om en film om hämnd men också en film om huruvida man är förprogrammerad att göra vissa personliga val eller inte. Galleristens mamma förutspår att dottern kommer bli som henne själv, dottern är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Men vi har gener, vi är formade av miljö. Vi ärver en hel del värderingar, vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, frågan alla ställer sig någon gång i livet, kanske flera: Hur blev det så här? Men inte alla vågar blicka tillbaka och utvärdera exakt vilka steg man tog. Eller varför. Eller varför man gjorde det trots att man visste att det inte var bra.

• Postad 2016-11-28
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None