“Of all sad words of tongue or pen…”

…the saddest are these, ‘It might have been.”

Igår såg vi La La Land och jag grät. Han tyckte det var roligt, eller om han kände något annat, så han skrattade och fnittrade mest åt mina tårar som fortsatte rinna långt efter att filmen var slut. Då och då vällde de upp igen när vi sedan stod i kö och väntade på ett bord inne på den nyöppnade italienska restaurangen. Han fick beställa åt oss både eftersom jag grät när servitören kom för att ta beställningen.

En film som lockar fram känslor är inte nödvändigtvis en bra film, man kan bli nog så manipulerad ibland. I efterhand tror jag att jag blev känslolurad av Lion, till exempel, som faktiskt i nyktert tillstånd är rätt medioker. En film som försöker att handla om en känsla av tillhörighet och vilsenhet men egentligen handlar om Google earth.

Men La La Land är en fullträff. Skulle jag skriva en recension skulle jag förstås behöva gå in på den otroligt fina linjen mellan LA-hån och kärlek, om hur strålkastarljuset lyser extra hårt och kyligt på den som vågar drömma. Och LA som symbol.
Men nu skriver jag från hjärtat och då är det känslan av det som kunde varit som orsakar tårar. När jag satt i biomörkret tänkte jag “vad är tårar?”. En så märklig reaktion när känslorna stimuleras.

Det som kunde varit är det sorgligaste jag vet. Inte bara tanken på hur ett val, en dröm, ett infall styrde livet i en riktning och därmed stängde dörren till en annan. Men också tanken på att sådana val inte kan göras ogjorda.
Jag grät över det. Det har väl med saknad att göra också men mest av allt sorg och förlust. Kanske var det därför inte konstigt att jag sedan under natten drömde om pappa igen. Samma formula: han måste väg på ett uppdrag som både han och jag vet innebär att han aldrig kommer att komma tillbaka. Men till och med i drömmen kan jag tillåta mig att tänka att om jag inte hör från honom igen kan det fortfarande finnas hopp.

Finns det val jag ångrar? Självklart. Att man sedan inte kan ändra det som skett, att man gjorde valen utifrån de alternativ man tyckte att man hade där och då är saker man får lära sig att acceptera.
Handlingar som sårat, känslor som lett fel. Bara att vara här i Kalifornien får mig att tänka “tänk om…”. Om jag hade stannat här, om jag hade flyttat hit, om jag hade…Det är inte sorg eller vemod i de tankarna, mer en halvtung och halvlätt insikt om att jag får bo i två världar så länge det går. En dag kommer det inte längre gå men den dagen är inte idag.

Men känslan av att den kommer finns och när jag omsveps av den från filmen så grät jag länge efteråt.

“Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, ‘It might have been.”

Som sagt.

Västeröver

Regnet porlar. Det smattrar inte mot fönster, det porlar mjukt. Silas genom löv, rinner ned i gatubrunnar. Det har regnat i ett par dagar nu. Inte dagen då jag kom hit, den var varm och solig. Jag satt på tågstationen i LA och kände hela ryggen värmas upp av solstrålar medan jag väntade på tåget som skulle ta mig upp mot kusten.

Regnet gör egentligen inte så mycket. Det har varit torka här länge nu så det är välkommet.

Minnesbilden jag bär med mig just nu är när Kalifornien-sambon meckar och skruvar fast en korg på cykeln han köpt till mig i present. En brun gammal cykel från länge sedan. 70-talet? Den saknar lås och pakethållare. Men det är en oerhört vacker present.