Jazzhands

Tillbaka till TS


En liten strimma vemod lyser genom mig. Antingen känns det så, eller så har jag bara snott det från TS Eliot. Himlen är indigo, månen är redan framme. Fast det har regnat i flera dagar nu hörde jag sprinklers sätta igång igår kväll och jag tänkte att det var onödigt, vilket slöseri. torka och allt.

Så låt oss vandra, du och jag,

nu, när aftonen mot horisontens rest av dag

ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.

För mig känns de där raderna lite vemodiga även om andra tolkat dem optimistiska. Låt oss vandra, du och jag.
Aftonen ligger nedsövd av eter, så lyder det i strofen i original. Jag tänker mig eter som gulgrönt, en slags Kalle Anka-färg när någon hastigt svimmar av. Fast jag vet att eter egentligen är färglöst.
För mig är det som en sista vandring, låt oss vandra, under en himmel som håller på att dö.

Okej, vadan detta svammel?
Är det för att han säger “vi” hela tiden och jag reagerar med en matt tacksamhet som gränsar till…ja, vadå? Inte tvekan exakt men…Eller så är det glädje. Jag vet inte.
Skärp dig.

Är det för att jag fortfarande står med ena foten i Sverige, att jag vet att den är flyktig, min tillvaro här? När vi pratar om hunden, och jag har sett en perfekt en som bor i LA och vill ha ett nytt hem, så säger han att men allvarligt talat så är det ju inte realistiskt som situationen ser ut just nu.

Som situationen ser ut just nu.

Men hur kommer den att ändras?
Aye, there’s the rub. För att fortsätta citera poeter.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen