Blondinblekta drömmar

Vaknar med en bekant men alltigenom falsk känsla. Drömmer att jag blir och är kär i Jason Segel (vem är inte det? Sanndröm!). Han är i Stockholm, det är kallt och vintrigt. Jag blir mer och mer förtjust i samma takt som han drar sig mer och mer bakåt. Jag känner det och jag kan inte hjälpa det. Jag borde backa men går framåt. Och som två olika poler uppstår repulsion och vi flyter iväg.
Jag känner det, vet det, fortsätter ändå.

Vaknar upp med just den känslan. Av att känna det, veta det men fortsätta ändå.

Fattar inte varför jag drömmer så mycket om olycklig kärlek, om människor jag inte kan närma mig eller nå?
Inte sällan drömmer jag att jag är fast med någon jag önskar att jag inte var tillsammans med men känner mig hindrad och oförmögen att lämna. Vaknar med en känsla av instängdhet, ser honom på andra sidan i sängen och tänker “men gud vad skönt, bara en dröm ju”.

Han får ofta höra att han ser ut som Jason Segel förresten. Jag håller inte alls med, jag tycker ju att han ser ut som Mark Ruffalo. Men jag tror varken det ena eller det andra har något med min dröm att göra.

Inneboende/bo in sig

Ser mig om i Kalifornien-lägenheten och inser, inte utan genans, att jag har grejer överallt. En del är “gemensamma” eller tänkta “till hemmet”. Pastellgröna glasburkar jag köpt i en antikaffär som nu är fulla med makaroner och mjöl.
Fungerande salt- och pepparkvarnar, flaskor med dyr olivolja. Mina verk allihop.

Men inte bara det, här finns högar med vackra anteckningsblock som är köpta utifrån skönhet, inte behov. Fina necessärer med smink, flaskor, tuber, medicinkartor…

Jag har tagit över.

Minns en stående och återkommande diskussion med min terapeut om att jag brukar lämna min väska i hallen hos pojkvänner, vägrat ta plats, vägrat be om typ ett hörn i en låda i byrån för ett par extra sockor. Och terapeuten menar att detta är ju bara dumt, det signalerar ju inte alls (som jag tror) att man är respektfull och inte vill tränga sig på, utan kan lika gärna uppfattas som att man vill vara fri att dra när som helst.

Jaja, nu är det ju inte direkt någon fara. För att slå igen dörren och bara spontandra härifrån – om jag nu skulle vilja det – kräver att jag packar en enorm kappsäck, beställer en tågbiljett och så vidare. Men nu var det inte det jag tänkte på utan detta: mina saker, mina verk, har visserligen tagit över lägenheten men den ser trevligare ut numera. Det är min åsikt.

En bra dag

Vi åkte till havet, till sömniga presentbutiker som säljer snäckfigurer, dammiga bilklistermärken och uttrar i plysch. Jag köpte en liten påse snäckor, vackra och märkliga. Sköra, intrikata saker som kanske någon gång varit en varelses hem.

Har folk omkring mig nu som ska ha barn. Min amerikanska väninna är lika gammal som jag är och har försökt skaffa barn i tio års tid nu. Fem missfall senare verkar det gå vägen till slut. Hon annonserar tacksamheten på Facebook och passar på att tacka gud.
Jag tänker att jag ändå avundas folk som har en så stark längtan efter någonting, som med sådan absolut säkerhet vet vad som skulle göra deras liv komplett.

Vi åker förbi hundstallet och försöker leka med en förvirrad liten knubbig Jack Russel. Han heter Jacks och är totalt ofokuserad, darrar lite lätt. En volontär förklarar att Jacks ägare lämnade honom där igår och Jacks väntar på att han ska komma tillbaka och hämta honom. Det är därför det är svårt att få kontakt med honom just nu.

Vi tar ut honom på gården och försöker kasta bollar, ge honom godis och krama honom men han springer bara fram och tillbaka till grinden.

Historien om Jacks, om hans övertygelse om var han hör hemma. Om att det i Jacks sinne inte finns en tanke på att han blivit övergiven för gott, bara tillfälligt.

När vi är där nere vid kusten, äter glass och kisar mot solen, så känner jag inte en övertygelse eller en kraftig drift utan snarare bara en lugn och tacksam självklarhet. Jag har valt detta. Till skillnad från Jacks så känner jag att jag visst kan bli övergiven men inte just idag, inte just nu. Och det är poängen. Att just här och nu och idag har vi valt varandra och vi har valt kusten.

Kanske är den där övertygelsen om vad som gör våra liv kompletta inte alls en dånande våg som slår hårt mot klipporna utan snarare en envis, långsam och trägen sak. Som en snigel som kanske en gång bodde i ett superskört skal men inte såg anledning att oroa sig för att det skulle gå sönder.
Jag menar, kanske är vår drift, vår längtan inte en stormvind utan en självklarhet. Kanske reflekterar vi inte ens, det är bara självklart för oss – att vi ska ha barn eller vad det nu är som vi känner i hela kroppen.

Därför är jag kanske inte ens medveten om min egen längtan. Skrivandet kanske är mitt kall, fast det är en så naturlig del av mig att jag inte ens reflekterar över det. Så fort jag börjar nudda vid tankar som “för vem skriver jag för egentligen?” eller “vem ska läsa det här?” så rubbas cirklarna och jag har inget svar. Men så tänker jag inte på det särskilt ofta heller. Är det ett val eller bara en självklarhet utan alternativ?

Som sagt, jag tänker inte på det särskilt ofta.

“Funderar på seglarskor”

Det som hänt är följande. Jag flyttar min blogg Fifty Scents från Rodeo till SvD Perfect guide. Den exakta utformingen är inte klar…men förväntas bli…inom några dagar…

Jag har två supersuperlånga artiklar att skriva, är halvklar med dem. Båda är roliga och båda är mina egna idéer vilket alltid är extra nice att jobba med. En för Damernas värld och en för DI Weekend.

Som ett led i detta så shoppar jag naturligtvis hysteriskt mycket. Boxar och stora, vadderade kuvert levereras utanför dörren. Mycket flärd eftersom jag a) är 40 år och b) “behöver det” som “research”.
Sedan kan jag inte få nog av diner-muggar. Ju tidlösare och klassiska desto bättre. Därför måste jag köpa sådana fast det snart inte finns mer plats i skåpet. Men när en sån här evergreen dyker upp…

Köper ett par loafers, killen säger att jag är inne i min “yuppie-fas”. Har kavajen jag köpte förra månaden, sladdrig och med ärmar man får rulla upp. Och loafers. Älskar yuppie-stilen, vill aldrig byta. Funderar på seglarskor.

Är glad i solen, den har kommit för att byta av regnet nu. Jag smörjer in mig med solskydd och gillar hur håret blir lätt frizzigt av fukten i luften. Och staden är liten, men ändå stor. Det betyder att på dagarna då han är ledig finns det ett par ställen vi båda gillar att besöka. Tårtstället är ett. Vi tar oftast “pink champagne”-tårtan eftersom jag inte kan tänka mig att en godare ens existerar. Vaniljfrosting utanpå en spongecake med vanilj-och jordgubbsfyllning med champagne. Garnerad med skruvar av vit choklad.
Men nu provade vi citron och kokos, eftersom det är mina favoritsmaker så där i allmänhet, i kombination. Till exempel på glass. Och satan i gatan vad god den var.

Jag har vägt betydligt mindre än jag gör nu, så mycket kan man ju konstatera. Men har aldrig varit lyckligare.