Jazzhands

Cheers!


Tillbaka på kusten, tillbaka på caféet. Det är som i introt till Cheers: Where everybody knows your name. Något jag brukade romantisera redan som barn. Va? Varför drömde jag om en amerikansk pub som liten? Vet inte, men minns att jag gjorde det.

Lämnar landet om en vecka, det är seriös nedräkning nu. Hushålla med vissa saker, ladda upp med andra. Balansera lite känslor däremellan.

Det känns inte enbart trist att resa hem. Jag har saker som väntar (deadline på bok om inte annat) och jag kommer tillbaka i höst. Jag saknar A. Vi hörs såklart, mailas och skickar bilder. Men det är inte samma sak som att slinka förbi på en kopp, äta lite skorpor och DJ:a med YouTube.

Men jag kommer att sakna doften av havet, de lila blommorna som regnar ned på gatan och att vakna bredvid en som är varm och skäggstubbig.

Jag bävar för själva hemresan, jag mådde ofantligt illa på vägen hit. Jag bävar för stressen jag upplever där och inte här. Tidsskillnaden är min vän där. Jag måste försöka träna igen, sparka igång den här gamla skruttkroppen. Jag ska, jag borde, jag måste…som alltid. Sådana tankar som alltid kommer när det sker en upplevd förändring. Nytt år, ny årstid…

Som livet blev. Igår låg jag vaken länge, kunde inte somna. Såg klockan bli tolv, halv ett. Han somnade direkt, så fort hans huvud hamnade på kudden. Själv kände jag mig orolig och rörd på samma gång, jag kunde inte riktigt förklara varför så jag struntade i det. Låg mest och andades, kändes in. Så här är det nu. Så här är livet nu. Pappa dog för tio år sedan ungefär på dagen. Så här är livet.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen