Jazzhands

Vilja


Allt jag skulle vilja skriva, allt jag skulle vilja fånga. Men varför och till vem?

Jag önskar att jag kunde fånga känslan av nu, att gå på en solig gata på den kaliforniska kusten för att i nästa stund packa och stiga ur ett plan på svensk asfalt.
Det är farligt för mig att tänka på livets förgänglighet, jag blir stissig. Så slutar det med att jag köper något dyrt och lyxigt eftersom livet ändå är kort och inga släktingar har jag heller som kommer att ärva mina pengar. Jag kommer skänka bort dem till välgörande ändamål, som en stilla skuldlättnad för alla avgaser jag släppt ut genom att flyga ofta och länge. Om det inte är för sent då.

Eller så börjar jag gråta och skriva brev till alla jag älskar. Glöm mig inte. Snart är allt förbi.
Nä, riktigt så deppigt skriver jag inte såklart. Men brev skriver jag.

Jag önskar att jag kunde fånga känslan av att gå över en kulle, se tillbaka och inse att man ingenting visste. Men det gjorde inte någon annan heller. Jag tänker på vissa råd och åsikter jag plockat upp, särskilt i ung ålder, och inser att de var ju helt ogrundade. Jag sa till en släkting att pappa gillar Peter bättre än mig och släktingen svarade att det kanske är för att i Polen är “pojkar mer värda”. Ett svar som är så fel på alla, alla, alla plan!

Jag godtog detta. Det var en vuxen person som sade det.

Nu ser man sig över axeln, tittar tillbaka och inser att ingen visste någonting alls. Inte jag heller. Och detta är jag alltså skapt av?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen