Ensamhetens lov

Jag reser bäst ensam. Jag älskar att äta hotellfrukost själv i ett hörn, spana ut över alla andra. Jag älskar att vakna och göra upp planer bara för mig själv.
Igår gick jag ut runt 19-tiden, det var i stort sett ingen ute. Allt stänger klockan fem och den lilla byn sover, det finns bara en liten huvudgata.
Jag gick över kyrkogården, jag var helt själv. Jag gick längs en stig, kantad av en stenmur. Får betade stillsamt, de såg nyfiket på mig men sedan fick de för sig att jag var läskig och sprang iväg.
Jag var i kyrkan också, där systrarnas pappa var präst och där familjen ligger begravd (med undantag för Anne). Jag var ensam även där, förutom några som jobbade. Jag fick tårar i ögonen men det får jag ju ofta i vackra kyrkor trots att jag inte är religiös. Men jag tänker på de som faktiskt får frid av kyrkan, på de som upplever en värme där. Och på allt hopp som ryms under ett kyrktak. Jag börjar alltid gråta, jag är i synnerhet hopplös när det gäller kyrkliga ritualer som bröllop och begravningar.
Jag älskar mitt eget sällskap, lugnet av att bara behöva ta hänsyn till en enda person, att ansvara enbart för mig. Det är så skönt, befriande. Att gå ut på en promenad och känna sig fri.