Det dubbla i att skriva något relevant

“Lakonisk titel” gillar jag. Några vänner gratulerar till “bra tajming” med boken. Det känns dubbelt. Det är ju inte så att jag suttit med mitt manus och försökt tajma in bästa möjliga publiceringstidpunkt. Vilket de gulliga gratulanterna vet såklart, de tror ingenting sånt. Men ändå, visst finns det en konstigt passande tajming här. Men att vara enbart glad för att min bok om manlighetens uttryck kommer mitt under en storm och ett hällregn över just manlighetens uttryck är svårt.

Det dubbla i att skriva något relevant. Boken blir ännu mer på allvar, den hamnar i ett sammanhang och förhoppningsvis väcker det mer nyfikenhet och ger tyngd åt den forskning jag använt, mina analyser och så vidare.
Men jag märker också att jag blir en röst. Alltså, att man vill att jag kommenterar #metoo, outanden av namn. Man vill att jag säger något om polisanmälningar, brottsaspekten och det andra som just nu är aktuellt och viktigt.
Och jag avstår.

Jag ska inte säga så mycket om mitt beslut och mina tankar därom här. Eftersom jag valt att tacka nej, inte kommentera pågående omvälvande (ja, omvälvande!) processer och rörelser. Lite för att faktiskt skydda verket – mitt verk. Det finns en tanke bakom beslutet att inte ha mitt namn på framsidan av boken. Den lakoniska titeln (!) betyder “det är inte bara en enda person detta syftar till, det är någon som händer alla kvinnor på ett eller annat sätt.”
Det är också ett sätt att inte skapa förutfattade meningar (vilket såklart händer ändå med en sådan lakonisk titel). Kvinnlig författare + titeln = manifest.
Det är tänkt att dessa tankegångar ska undvikas så gott det går. Men det hjälper bara föga, det har redan ramlat in kommentarer (inte minst på Jazzhands) från mestadels dudes som har det gemensamt att de inte läst boken men har åsikter om innehållet i den ändå.

Skulle jag dessutom kommentera riks- och världshändelser skulle jag dels sätta boken i ett annat ljus och sammanhang, och dels ta fokus från det jag velat säga med boken: belysa varför dessa bilder skickas. Att de skickas är ett faktum. Många mottagare blir berörda, känner obehag. Klart man vill att jag ska säga något till dessa. Men jag tror inte att vi kommer någonvart om vi inte undersöker frågan Varför också.

Så därför.